Mr 27 – Bob Welch

Det finns några små sköna anekdoter att berätta om Bob Welch – the Dodgers and Athletics pitcher, ej att förväxla med Bob Welch – the Fleetwood Mac musician. Här är några.

Striking out Reggie
Karriären fick en lysande start. Han hade fifteen minutes of national-wide fame 1978 när han i World Series Game 2 (box score) – som 21-årig rookie – stod på kullen med två brända i toppen av nionde. Inget märkvärdigt i det kanske, men lägg till att det var två löpare på bas, ställningen var 4-3 till Dodgers mot Yankees och i batter’s box stod Reggie Jackson med 3 balls and 2 strikes. Jag hade satsat mina pengar på Mr October även om Dodgers win probability exakt då låg på 87%. Fastball pitcher vs fastball hitter. And he struck him out! Jag hade förlorat mina stålar.
New York vann den där World Series till slut, men Bob Welch var ett respekterat namn.

Five o’clock comes early
Vad ingen i Dodgers visste, var att Bob redan som rookie var glad i att titta djupt in i ögonen på Jim Beam. Ofta. Och tidigt på dagen. För att fly från rädslan att bli skadad eller nerskickad till the minors – vilket han i boken Five O’Clock Comes Early beskriver skulle vara samma sak som att dö. Tyna bort.
Hålla ”döden” borta med whisky är nog tyvärr ingen bra lösning i längden. Stjärnrookien från 1978 satt 1979 fast i bullpen. Aldrig använd. Aldrig riktigt nykter. Vändningen skulle komma när sjuttiotalet övergick till åttiotal. I feburari 1980 hade Dodgers fått nog. Welch tvingades att möta demonerna på kliniken The Meadows. Och som tur var funkade det. Några månader senare tog han kullen under tre innings för The National League All-Star Team. Nykter. Ofta hänger ju sån här typ av nykterhet ihop med att man blir kristen på kuppen, men om Bob förlitade sig på Jesus för sin split-finger fastball vill jag inget veta.

The day the World Series stopped
Från 1980 till 1987 hade han fina år i Dodgers. 103 wins, 76 losses. Stabilt. 1988 gick flyttlasset norrut till Oakland och 1989 var han en av nyckelspelarna som tog Athletics till World Series mot Giants – The Battle of the Bay. Där satte Moder Jord och Tony LaRussa (ungefär lika mäktiga) käppar i hjulet. Inför Bobs start (Game 3) ville San Andreas-förkastningen göra sig påmind och området drabbades av en av de värsta jordbävningarna i modern tid – The Loma Prieta Earthquake. Candelstick Park höll på att bli till brasved och The Goodyear Blimp fick istället för att filma mäktiga bilder över arenan vara central för räddningsinsatserna. World Series sköts upp i tio dagar och när det åter var dags för Game 3 valde Tony sin utvilade number one starter Dave Stewart. Bob spelade aldrig i World Series 1989.

27 up 27 down
Ett perfect game uppnås ju när inte en enda av motståndarna lyckas ta sig till första bas. Det lyckades aldrig Bob Welch med. Men den 29 maj 1980 kastade han en one-hitter mot Braves (box score). Larvell Blanks hade en single till center field men blev bränd i ett double play senare i inningen, vilket innebar att Bob denna dag bara behövde möta 27 slagmän. The minimum. Jag skulle nog vilja påstå att det är en större bedrift än en no-hitter.

27 är lite av hans lyckonummer. 1990 hade han 27 wins – ingen har haft fler sen dess. För det fick han Cy Young Award.

Annonser

Weekend Video: Bo knows

20130125-135643.jpg

Bo Jackson. Mannen, myten, fenomenet. En av de mest explosiva running backs NFL någonsin sett. Samtidigt en atletisk outfielder med grym power i slagträt. Dessutom var han en vass basketlirare och en hypersnabb friidrottare under uppväxten, innan det var dags att smalna av elitsatsningen till åtminstone två sporter.

Bo draftades av Tampa Bay Buccaneers i NFL-draften 1986 men valde att spela baseboll med Kansas City Royals, där han kom att avverka de flesta och bästa av sina åtta säsonger i MLB. Inför NFL-draften 1987 var det mycket snack hit och dit i football-kretsar om att Bo borde skippa basebollen till förmån för the big bucks i NFL. Men basebollen låg närmast hjärtat: Bo replikerade på drafting day att han skulle ”put a poster up that says ‘I’m a baseball player”. Bra kille. Bo signade med LA Raiders eftersom ägaren där ställde sig positiv till att Bo samtidigt spelade baseboll med Royals för fullt. Under åren 1987-1990 spelade han för båda klubbarna och radade upp imponerande insatser i båda sporterna.

Bo var stor som en monstertjur. Det är inget ovanligt i MLB och vardagsmat i NFL. Hans trademark var att knäcka slagträn över hjälmen eller knät efter en strikeout. Men det unika var att Bo samtidigt var övernaturligt snabb. Bo har fortfarande den snabbaste tid som någon NFL-spelare någonsin klockats för på 40 yard-sprint: 4,12 sekunder. Efter bara fyra säsonger i NFL åkte han på en våldsam tackling som skadade hans höft mycket allvarligt. Tränaren berättade efteråt: ”Bo says he felt his hip come out of the socket, so he popped it back in, but that’s just impossible, no one’s that strong.” Förutom Bo då. Fotbollskarriären var över, men han lyckades ta sig tillbaka till MLB och spela ytterligare några säsonger.

Baseboll- och footballälskare har undrat vad det kunde ha blivit av Bo om det inte hade varit för skadan. Men även om hans karriär avslutades för tidigt minns han av många som Americas greatest two-sport athlete genom tiderna. Neon Deion Sanders har också många förespråkare i den diskussionen. Den mannen är av alla möjliga skäl värd att berätta mer om här på bloggen vid senare tillfälle. Men för ögonblicket säger vi trevlig helg här på bloggen med en av de mest klassiska Nike-reklamerna någonsin, featuring Bo Jackson – mannen som under slutet av 80-talet fick hela idrottsvärlden att klia sig i skallen och undra hur det var möjligt.

Ozzie Canseco

20130124-204311.jpg

I och med Justin Uptons övergång till Atlanta Braves, som innebär att han kommer att dela outfield med sin bror B.J. började jag att fundera och googla på andra bröder som har spelat tillsammans i MLB. Det visade sig vara flera hundra. Men jag fastnade för en.

Snacka om att stå i skuggan. Ozzie Canseco är José Cansecos (för mig) okände tvillingbror. De spelade tillsammans under nio matcher i Oakland Athletics 1990. Ozzie hade två hits. Josés karriär blev som ni vet något längre och utmärkt: Rookie of the Year 1985, 6 x All-Star, AL MVP, 2 x World Series Champion och så vidare. Vi vet ju också vad det nog berodde på. Men detta handlar inte om José.

Ozzie fortsatte sin karriär lite mer i skymundan. Det blev några få matcher till i MLB (med St Louis Cardinals), men annars hade lagen namn som Newark Bears, Lotte Giants, Kintetsu Buffaloes o.s.v.

Men historien slutar inte i The Japanese Pacific League eller på den amerikanska vischan. Ozzie var lite smartare än så. Då och då ville han vara (som) sin bror. Hyllad och beundrad. Så han steg helt enkelt ut ur skuggan och utgav sig för att vara José. De är ju kopior, så why not? Han signerade baseball cards, tröjor och böcker. Alltid som ”José Canseco”. Ibland ditskickad av den riktige José, ibland på eget bevåg. Så praktiskt att vara enäggstvilling. Och det måste vara svårt att skilja dem åt. För det slutade inte med några oskyldiga autografer.

It is also widely reported that Ozzie had slept with Jose’s wife while impersonating him.

Men de verkar fortfarande vara kompisar. För några år sedan var de återigen med i samma lag när de vann ett knytnävsslagsmål mot turister nere i Miami Beach. Double Trouble.

The Man – Stan Musial

Image

”The inner circle of the Hall of Fame – no matter how small you make it, Stan Musial is in it.”

En av basebollens absolut största gick ur tiden den 19 januari och eftersom vi gillar basebollhistoria här på bloggen vill vi uppmärksamma Stan Musial och hans karriär.

Stan Musial var trogen St. Louis Cardinals genom alla sina 22 säsonger i Major League. Fotot ovan visar foten av hans staty utanför Busch Stadium. I en traditionsfylld basebollstad som älskar sina hjältar är Stan Musial nummer ett, utan tvekan. Stan Musial blev NL MVP tre gånger, vann sju batting titles och finns i toppskiktet i så gott som varje offensiv statistikkategori. (Se video här om hans karriärstats.) Bland annat är han med sina 3 360 hits på fjärde plats på all time hits-listan. Dessutom var Stan The Man närmast osannolikt omtyckt som person av alla som mötte honom – både spelare och fans – att döma av alla hyllningar och fina ord som sagts i basebollkretsar de senaste dagarna. Klicka på fotot ovan för att blicka tillbaka till en annan tid och se MLB.com:s finstämda hyllningsklipp över en av de allra största i den här sporten som vi älskar. Eller klicka här och lyssna på Tim McCarver och ingen mindre än Barack Obama hylla legendaren.

Mannen med missilerna – Rick Ankiel

Image

Som svensk sportkille har man vuxit upp med att läsa Buster. Storyn om Rick Ankiel känns som tagen därifrån, om det nu hade funnits någon amerikansk basebollmotsvarighet i tidningshyllorna till historierna om Gordon Stewart, Åshöjdens BK, Super-Mac och de andra.

Läs mer

Weekend Video: Bringin’ the heat

Image

Aroldis Chapman kastar ganska hårt. Hårdast i världen faktiskt. Någonsin.

En av de intressantaste frågorna inför säsongen 2013 är att se hur han klarar omställningen till starting pitcher. För visst måste väl Cincinnati försöka få ut 150-180 innings av honom, i stället för att nöja sig med 50-60 innings om man håller honom kvar som closer? Som starter lär han i och för sig inte toppa på osannolika 106 mph som i det här klippet, utan snarare hålla sig ungefär i spannet 94-99 mph. Men ändå. Den armen är unik.

Image

”Aroldis was here”

World Baseball Classic: Intro

japan

Då är det snart dags för World Baseball Classic igen – turneringen som har spelats två gånger tidigare, 2006 och 2009. Båda gångerna har Japan stått som slutsegrare.

Jag kan väl börja med att säga att World Baseball Classic känns lite som La Manga eller Svenska Cupen i fotboll. Jag har svårt att känna det där riktiga engagemanget. Men som det brukar vara när jag ska följa en turnering – om jag införskaffar mig tillräckligt mycket information (det kan handla om VM i längdskidåkning eller Baseboll-EM) och följer med i försnack och ser de första matcherna – så kommer intresset av sig själv. Då kan man sitta där i slutet och var helt uppslukad. Siktar på det. Får se hur det går. Här kommer en inledande guide.

First Round kommer att spelas i Japan (Pool A), Taiwan (Pool B), Puerto Rico (Pool C) och Arizona (Pool D) mellan 2-10 mars. Alla möter alla i respektive pool.

Ettan och tvåan i respektive pool går vidare till Second Round, som spelas 8-16 mars. Pool A och B spelar i Japan (blir Pool 1), pool C och D gör upp i Florida (blir Pool 2).

Vinnarna i respektive pool möter tvåorna i den andra poolen i semifinaler. Detta kallas Championship Round, spelas 16-18 mars och avgörs på AT&T Park i San Fransisco. Allt avslutas med att vinnarna i semifinalerna, som spelas fredag-lördag möts i söndagens final.

En intressant detalj är att pitchers bara kommer att få kasta 65 kast per match i first round, 80 i second round och 95 i semifinaler och final.

Vilka ska vara med då? Igår släpptes alla lagens rosters. Här nedan listar jag de mest intressanta namnen i respektive lag:

POOL A
Brasilien – Coachas av Barry Larkin.
Kina – Royals SP Bruce Chen är med.
Kuba – Inga major leaguers, föga oväntat.
Japan – Inga major leaguers, mer oväntat.

POOL B
Australien – Här hittar vi några gamla medelmåttor (Peter Moylan, Ryan Rowland-Smith) och några prospects som aldrig tog sig hela vägen.
Taiwan – Även här finns föredettingar, mest känd föredetting: Chien-Ming Wang.
HollandJair Jurrjens, Andruw Jones och sevärda prospects som Xander Bogaerts (Red Sox), Jurickson Profar (Rangers) och några till.
Sydkorea – Inte många spännande namn.

POOL C
Dominikanska Republiken – Hela rostern har varit eller är i MLB. Största namnen är pitchers som Alexi Ogando och Edison Volquez, infielders som Beltre, Cano, Encarnacion, Ramirez och Reyes, samt outfielders Melky Cabrera och Nelson Cruz.
Puerto Rico – framförallt ett fräsigt outfield med Carlos Beltran, Angel Pagan och Alex Rios, lägg även till The Molina Bros.
Spanien – Se Australien, byt bara ut namnen som ändå inte säger så mycket.
Venezuela – Lång imponerande lista. Pitchers: Felix Hernandez, Francisco Rodriguez, Anibal Sanchez och Carlos Zambrano. Infielders: Elvis Andrus, Asdrubal Cabrera, Miguel Cabrera, Pablo Sandoval och Marco Scutaro. Outfielders: Carlos Gonzalez,Gerardo Parra och Martin Prado. Wowenzuela!

POOL D
Kanada – Intressanta namn här är Russell Martin, Justin Morneau och Pirates top prospect Jameson Taillon.
Italien – De största namnen har givetvis bara någon liten italienskt gren i släktträdet. Kul ändå att få se Anthony Rizzo, Jason Grilli, Nick Punto och Fransisco Cervelli.
Mexico – Kul att se om Sergio Romos hysteriska form från World Series håller i sig. Andra intressanta namn: Alfredo Aceves och Yovani Gallardo.
USA – Starting pitchers: RA Dickey, Derek Holland, Kris Medlen och Ryan Vogelsong. Infielders: Mark Teixeira, Brandon Phillips, Ben Zobrist, Willie Blomquist, Jimmy Rollins och David Wright. Outfielders: Ryan Braun, Adam Jones, Giancarlo Stanton, Shane Victorino. Relief pitchers: Jeremy Affeldt, Heath Bell, Craig Kimbel m.fl.

Har jag missat något?

Vilka vinner? Om man tittar på namnen borde Pool C och D vara starkast. Men då jag inte kan skryta med att vara någon Birger Fält med specialämne asiatisk baseboll blir det här väldigt svårtippat. Vem hade räknat med att Yu Darvish skulle stänga 2009? Om jag säger Japan eller Venezuela, vad säger ni då?

Throwback Thursday: Just a bit outside

bill
He tried the corner and missed.
Jag hittade den här bilden bland mina gamla skärmdumpar. Tänkte att jag måste få in den på bloggen på något sätt. Jag vet att den inte är så gammal – från 14 september 2012 – för att egentligen kvalificera sig som en Throwback Thursday-bild. Who cares?

Bill Cosby kliver upp på kullen på Fenway Park. Och kastar ett så sanslöst dåligt kast. Han ska dock ha credit för att han gör det från rätt avstånd. Ofta ser vi ju hur the ceremonial first pitch kastas många löjliga meter framför kullen.

Skärmdumpen är tagen någon sekund för tidigt. Bilden säger egentligen inte hur illa det var. Klicka på Mr Cosby nedan för att se 37 magiska sekunder.

Classic Clips: The Catch (1954 WS Game 1)

”Maybe the most perfect play in baseball history”

Och inte bara det – förmodligen också det allra mest kända, tack vare hur han fick det osannolikt svåra att se så självklart ut. Och allt vid ställningen 2-2 i åttonde inningen av en World Series-match. Willie Mays kunde nämligen göra allt på en basebollplan. En sann five-tool player. Inte minst kunde han fånga bollar. Som han själv säger i klippet: ”Coming up, I believed I could catch anything that stayed in the ballpark.” Det visade han den 29 september 1954. Klicka på Willie och njut.

Image