Music Monday: The Outfield

Basebollkopplingen må vara vag. Gruppen heter The Outfield, de har släppt albumen Play Deep och Extra Innings, men så mycket mer än så är det inte. De är inte ens från USA

Och det är till och med – gud förbjude – fredag och inte music monday. Skiter jag i. Den här åttiotalsdängan är för bra för att väntas på. Chill.

Annonser

Music Monday: Albys finest

En svensk hiphopklassiker. Plus att Dogge i stora delar av videon representerar sin lokala basebollklubb, med sin stylish Alby Stars-matchtröja och diverse annan ”merch”. (Så där som vi själva brukade drömma om att vår egen klubbs kepsar och tröjor skulle synas lite överallt på stan.) Då kvalar man in till Music Monday.

Music Monday: Bernie Williams


Under sina 16 imponerande år i the majors spelade Bernie Williams aldrig för någon annan klubb än New York Yankees. Under Yankees senaste storhetstid, under åren omkring 2000, var Bernie en av stöttepelarna och dessutom en av MLB:s bästa centerfielders av sin tid.

Lite överraskande: Bernie Williams är även en grym gitarrist. Samtidigt som han avslutade sin karriär var det även dags att släppa lös bulldozrarna för att låta legendariska Yankee Stadium gå i graven. Inget kunde väl vara mer passande än att låta Bernie och hans gitarr skicka arenan till den eviga vilan med en sista ”Take me out to the ballgame”. Njut. (Och känn basebollhistoriens sköna vingslag, som vi ju är suckers för här på bloggen.)

Music Monday: Cheap Seats

Nu kör vi igång den här veckan med lite nittiotalscountry.

Alabamas ”Cheap Seats” – om hur det är att bo i en stad med ett lag i the minors, med okända spelare och bortglömd tabellplacering – är så mycket USA som det någonsin kan bli. På gott och ont.

This town ain’t big
this town ain’t small
It’s a little of both they say
Our ball club may be minor league
but at least it’s Triple-A

We sit below the Marlboro man
Above the right field wall
We do the wave all by ourself
Hey ump, a blind man could’ve made that call

By the way, how ‘bout that Falcons-Seahawks game…

Music Monday: Neil

Jag ville välja en artist eller en grupp från Toronto den här veckan. Om allt går i lås – och allt tyder ju på det – med R.A. Dickey, så står Blue Jays som självklara vinnare av off-season, så här långt. De kommer på allvar vara med att utmana om titeln i AL East kommande tre år.

Så vad i musikväg kommer från Toronto? Vad finns att välja på? Ja, efter att ha rådfrågat Google så visade det sig att stan har fostrat Alannah Myles, Rush och Neil Young. En no-brainer.

Rockin’ in the Free World kan vid en snabb koll ses som en gränslös hyllning till den fria världen, men Neil är ingen enkel man. Låten sprutar sarkasm. För så är det ju. Allt är fan inte bra, även om det nordkoreanska statsskicket inte heller är något att sträva efter. Låten känns tyvärr aktuell. Skolskjutningar hit, tiggare på gågatan sida vid sida med bedrövligt överdriven julhandel dit. It’s pretty fucking far from okay, kanske Marsellus Wallace skulle ha uttryckt det. Jag är fan inte guds bästa barn i den fria världen heller ha ha, men ska i alla fall försöka slänga en eller två tankar åt det hållet i jul, istället för att rapportera om alla nya miljonkontrakt. Behöver ett break från det nu, för att vara riktigt sugen nästa år.

Kommer väl tillbaka någon vecka in i januari. Om abstinensen blir för svår kommer jag att skåpsupa baseboll via Twitter, på vårt konto som har sagolika 24 followers. Nästan en roster! That’s it. 2013 kommer att bli fantastiskt.

Three strikes, I’m out.

Music Monday: Enter Sandman

Kickstartar veckan med en låt som för alltid kommer leva kvar i The Bronx. Enter Sandman är den låt som spelas upp i högtalarsystemet när det är dags för Mariano Rivera att stänga matchen. Men det kunde faktiskt ha blivit Guns n Roses. Själv skiter han faktiskt i vilket.

Riveras entré till Enter Sandman är en av de mest kända inom amerikansk proffsidrott. Idén uppstod när skrivbordsgubbarna på Yankee Stadium 1998 såg Padres Trevor Hoffman göra entré till AC/DC:s Hells Bells. På agendan för 1999 fanns att hitta en skön rockrökare till Mo.

Under de första matcherna testade man faktiskt både Welcome to the Jungle och Paradise City utan succé. Och det kan man ju förstå. Som tur var jobbade en ung f.d. MTV-anställd på Yankee Stadium just då. Han hade fått nog, tog med sig sitt privata CD-case och drog in Metallicas svarta album från 1991. It stuck.

”Say your prayers little one, don’t forget my son, to include everyone, I tuck you in, warm within, keep you free from sin, ‘til the Sandman he comes.”

Videoklippet ovan är från när Metallica uppträdde på Rock and Roll Hall of Fame-konserten 2009, med mäktiga bilder på Mariano Rivera i bakgrunden, förevigt förknippad med låten. Själv bryr han sig som sagt inte ett skit. Han ska in och kasta strikes. Oavsett musik.

”I never said that I didn’t like it, but I didn’t care about the song, I didn’t pick the song. I don’t pay attention to the music. When I go in there, I’m going to business. I have a job to do, that’s it.”

Videotipstack till @anwest1

Music Monday: The Greatest

Såklart att vi måste få in lite rörligt material med mannen som aldrig någonsin har haft en bad hair day. Om Kenny inte hade fångats in i countryträsket hade han garanterat haft en strålande karriär med sin perfekta hårväxt och varit ett stående inslag i de där tjocka frisyrtidningarna på 80- och 90-talet som man uttråkad tvingades bläddra igenom när man väntade på tiden hos ”frissan”. Så var livet innan smartphones, kids.

Det har även funnits en alldeles lysande vänsterhänt pitcher med samma namn. Den Kenny Rogers spelade i Major League Baseball under tre decennier. Mellan 1989 och 2008 representerade hade Rangers, Yankees, Athletics, Mets, Twins och Tigers. Han utsågs till All-Star fyra gånger och blev World Champion 1996. Men hans största dag var 28 juli 1994 när han pitchade Major League Baseballs fourteenth perfect game, på dagen tre år efter det trettonde.

”I am the greatest, that is a fact, but even I didn’t know I could pitch like that.”

För den välansade Country-Kenny är dock varje dag perfekt, det ser man.