Hotlanta

dale_murphy
Atlanta Braves har startat säsongen lysande, sure. Men 1982 slog de rekordet för the longest winning-streak to start a season. Tretton raka. Mycket tack vare en enda spelare.

He carried a whole team that year.

1982 All-Star. 1982 National League Most Valuable Player. 1982 Gold Glove Award-winner. 1982 Silver Slugger Award-winner. Dale Murphy.

Throwback Thursday: Just a bit outside

bill
He tried the corner and missed.
Jag hittade den här bilden bland mina gamla skärmdumpar. Tänkte att jag måste få in den på bloggen på något sätt. Jag vet att den inte är så gammal – från 14 september 2012 – för att egentligen kvalificera sig som en Throwback Thursday-bild. Who cares?

Bill Cosby kliver upp på kullen på Fenway Park. Och kastar ett så sanslöst dåligt kast. Han ska dock ha credit för att han gör det från rätt avstånd. Ofta ser vi ju hur the ceremonial first pitch kastas många löjliga meter framför kullen.

Skärmdumpen är tagen någon sekund för tidigt. Bilden säger egentligen inte hur illa det var. Klicka på Mr Cosby nedan för att se 37 magiska sekunder.

Throwback Thursday: Don Mossi

Don Mossi

Och nu hatten av för spelaren som har utsetts till fulast i Baseball’s All Time Ugly Team. Eller som killarna på The Sports Riot säger:

When you have ears bigger than Honus Wagner, and a nose bigger than Jimmy Durante, you better be able to throw a curve ball.

Han får faktiskt ett eget kapitel – The Man Who Invented Winning Ugly – i boken The Bill James New Historical Baseball Abstract. Här är ett utdrag från s. 245:

Mossi’s ears looked as if they had been borrowed from a much larger species, and reattached without proper supervision. His nose was crooked, his eyes were in the wrong place, and though he was skinny he had no neck to speak of, just a series of chins that melted into his chest. Don Mossi was the complete five-tool ugly player. He could run ugly, hit ugly, throw ugly, field ugly and ugly for power.

He he he. Och bara för att det var ett tag sedan jag gjorde ett Throwback Thursday-inlägg så kommer här två bonusbilder på Don, som faktiskt kunde kasta en curve ball. Hans ERA under tolv säsonger (1548 innings pitched) stannade på 3.43. Kan jämföras med David Cone (3.46) och Orel Hershiser (3.48).

Don Mossi again

Men Don, vi må göra oss lustiga över ditt utseende men saken är att jag med glädje hade blivit invald i det där ful-laget och gärna haft dina gigantiska öron om jag så ens bara hade fått göra en enda match i The Show.

Throwback Thursday: Magic

20121213-113302.jpg

En gammal basketbild? Såklart. Magic Johnson är till stora delar inblandad i att förändra maktbalansen inom Major League Baseball.

Först lite kort om hans basketkarriär:
Earvin ”Magic” Johnson spelade 13 säsonger i NBA. Alla med Los Angeles Lakers. Han vann fem NBA Championships och tre MVP Awards. Hans stora rival var Boston Celtics Larry Bird. Givetvis är han invald i Hall of Fame, troligen som the best point guard of all time.

Tillbaka till baseboll. I våras ingick Magic i den grupp som köpte Los Angeles Dodgers för sanslösa två miljarder dollar. Jämför det med 845 miljoner som är det tidigare rekordet i MLB när Cubs fick nya ägare, eller med 1.47 miljarder som Malcolm Glazer fick pröjsa för Manchester United.

Och det tömde inte direkt deras plånböcker. Shoppingrundan har fortsatt. Det började i somras när de drog på sig $260 miljoner i lönekostnader då Josh Beckett, Carl Crawford och Adrian Gonzalez klev ombord. Den här veckan har de investerat $62 miljoner i den koreanske pitchern Hyun-Jin Ryu och $147 miljoner i 2012 års bästa free agent pitcher Zack Greinke. Det lär nog inte sluta där.

Men som tur är finns det intäkter också. Stora intäkter. Bara det nya tv-avtalet påstås vara värt groteska sex miljarder dollar.

Om det sedan räcker för att vinna NL West får framtiden utvisa. Med i gänget finns i alla fall en vinnare.

I can’t talk hitting, I can’t talk pitching. But I can talk winning.
– Magic Johnson

P.S. Coachen på bilden är legendaren Pat Riley. Vem den övercoola glasögonprydda mannen på bänken är vet jag inte. Enlighten me in the comments, please!

Throwback Thursday: He Was Out!

20121205-202510.jpg

Veckans bild hämtar vi way back in the way-back-machine. 28 september 1955. Top 8, Game 1, World Series. Dodgers Jackie Robinson försöker stjäla hem. Och lyckas. I alla fall dömde domaren så. Yankees catcher Yogi Berra blev skogstokig. Men fick sista ordet till slut.

Fotografiet blev ganska omgående en snackis, men det var först i början av sextiotalet som det blev riktigt legendariskt. En supporter stoppade Yogi på gatan i New York och bad honom signera fotot. Den gode Yogi log och skrev sitt autograf samt ”He was out!”. Självklart var det inte sista gången han fick signera en kopia av det fotot. Han log alltid och skrev alltid samma sak. Till och med när president Lyndon B Johnson bad om en signatur.

Yankees vann den där matchen, men Dodgers tog hem titeln. Om det är någon tröst hade Yogi Berra i alla fall rätt…

Throwback Thursday: Mystery Man


Torsdag igen. Och återigen en bild från förr. Den här gången får vi nöjet att stifta bekantskap med hall-of-famer Harmon Killebrew. Men jag tänkte inte säga så mycket om honom. Han var helt grym på att slå home runs. När han 1975, efter 22 år lade av var det bara Babe Ruth som hade slagit fler home runs i American League. Harmon spelade 20 av sina 22 år för Minnesota Twins. Men varför har jag valt den här bilden?

Jo, legenden säger att det är Harmon Killebrew som är spelaren som avbildas på logotypen för Major League Baseball. Jerry Dior, den grafiska formgivaren som gjorde logotypen 1968, säger att han inspirerades av ett flertal bilder. Säkert för att slippa just detta, spekulationerna om vem det är på loggan. Det snacket gav Mr Killibrew inte mycket för.

”I was in the commissioner’s office one day in the late 1960s … and there was a man sitting at a table. He had a photograph of me in a hitting position, and he had one of those grease pencils that you see at a newspaper, and he was marking that thing up. I said, ‘What are you doing with that?’ and he said they were going to make a new Major League Baseball logo.”

Jag tror att det är just den här bilden Jerry Dior tittade på. Här nedan ser ni ett litet snabbt test jag var tvungen att göra. Bilden är spegelvänd, men annars i original. Den största skillnaden är hur slagträt hålls och det är ofta den detaljen som tas fram för att stärka teorin om att det inte är Harmon, men det kan ha varit en grafisk fråga för att få till en snygg logotyp, precis som tillägget med bollen. För en snygg logga är det. Och ett helt säkert svar på frågan kommer vi nog aldrig att få. Och borde inte heller få. Det gör bara logotypen ännu mer spännande och myter och legender ska för alltid vara just myter och legender.

Throwback Thursday: Brrr, Barry

20121120-070305.jpg

Veckans bild från förr har jag inte grävt fram på internet, utan hittat i en gammal förbundstidning långt ner i en fuktig flyttkartong. Så analogt.

Den föreställer alltså Barry Bonds i något Stina Dabrowskiish-hopp på besök hos ”svärmor” i Norrtälje. Que? Den givna första tanken är ju givetvis att snubben måste frysa sina kalifornienvana ballar av sig i den där träningsoverallen, som på sin höjd är gjord av vindavvisande polyester. Det är nog mycket troligt att ”frugan” mörkade Nordupplands temperaturstatistik innan avfärd.

Jag kan riktigt se hur Barry varje dag pulsar runt i skogarna, som en ursinnig varg mellan granarna, över stock och sten som en taggad Sylvester Stallone i Rocky IV. Ni vet, när han förlägger sin träning till den sibiriska ödemarken. Draaaaagoooo!

Eller inte. Jag tror att han bedrev sina dagar i Sverige lite mer Dolph Lundgrenskt med ena handen i Balco-hinken och den andra i svärmors knäckskål. Som ett stort basebollufo i tv-soffan. Stirrandes på Leif What The F**k! Loket Olsson.

Tror att han nog hade hemlängtan och var lite julbordsrisig i kistan efter några dagar. Men fler kanske borde testa Norrtälje under offseason. Pre-Norrtälje hade Bonds 5,74 games between homeruns. Post-Norrtälje bara 3,37 games.

Låt oss nu lämna Mr Bonds med ett ödmjukt citat.

”Sometimes I surprise my own damn self.” – Barry Bonds

Throwback Thursday: Movember

20121115-202819.jpg

Med veckans bild från förr vill jag passa på att uppmärksamma välgörenhetsfenomenet Movember.

Movember går i korthet ut på att ”change the face for men’s health – visa ditt stöd genom att anlägga en fräsig mustasch under november” typ.

På bilden ger hall-of-famer Goose Goosage Amerikas åttiotalsälskling Mary Lou Retton en härligt kittlande puss innan en World Series-match.

Goose var en dominerande relief pitcher under 22 säsonger i Major League. Han var faktiskt en av de första som började användas i rollen som closer. Förutom att han blev invald i Baseball Hall of Fame 2008 och att han har en av sportens finaste ansiktshår, är han även åttafaldig All-Star och känd för att vara grym i tuffa situationer. Han har fixat the final out i sju clinchers.

Mary Lou är gymnasten som, bara några månader innan den här kindpussen, tar fem medaljer (ett guld, två silver och två brons) på hemmaplan vid OS i Los Angeles 1984.

Den här bilden fullkomligt sprutar av framgång och The American Dream.

Odla mustasch.