Mr 27 – Bob Welch

Det finns några små sköna anekdoter att berätta om Bob Welch – the Dodgers and Athletics pitcher, ej att förväxla med Bob Welch – the Fleetwood Mac musician. Här är några.

Striking out Reggie
Karriären fick en lysande start. Han hade fifteen minutes of national-wide fame 1978 när han i World Series Game 2 (box score) – som 21-årig rookie – stod på kullen med två brända i toppen av nionde. Inget märkvärdigt i det kanske, men lägg till att det var två löpare på bas, ställningen var 4-3 till Dodgers mot Yankees och i batter’s box stod Reggie Jackson med 3 balls and 2 strikes. Jag hade satsat mina pengar på Mr October även om Dodgers win probability exakt då låg på 87%. Fastball pitcher vs fastball hitter. And he struck him out! Jag hade förlorat mina stålar.
New York vann den där World Series till slut, men Bob Welch var ett respekterat namn.

Five o’clock comes early
Vad ingen i Dodgers visste, var att Bob redan som rookie var glad i att titta djupt in i ögonen på Jim Beam. Ofta. Och tidigt på dagen. För att fly från rädslan att bli skadad eller nerskickad till the minors – vilket han i boken Five O’Clock Comes Early beskriver skulle vara samma sak som att dö. Tyna bort.
Hålla ”döden” borta med whisky är nog tyvärr ingen bra lösning i längden. Stjärnrookien från 1978 satt 1979 fast i bullpen. Aldrig använd. Aldrig riktigt nykter. Vändningen skulle komma när sjuttiotalet övergick till åttiotal. I feburari 1980 hade Dodgers fått nog. Welch tvingades att möta demonerna på kliniken The Meadows. Och som tur var funkade det. Några månader senare tog han kullen under tre innings för The National League All-Star Team. Nykter. Ofta hänger ju sån här typ av nykterhet ihop med att man blir kristen på kuppen, men om Bob förlitade sig på Jesus för sin split-finger fastball vill jag inget veta.

The day the World Series stopped
Från 1980 till 1987 hade han fina år i Dodgers. 103 wins, 76 losses. Stabilt. 1988 gick flyttlasset norrut till Oakland och 1989 var han en av nyckelspelarna som tog Athletics till World Series mot Giants – The Battle of the Bay. Där satte Moder Jord och Tony LaRussa (ungefär lika mäktiga) käppar i hjulet. Inför Bobs start (Game 3) ville San Andreas-förkastningen göra sig påmind och området drabbades av en av de värsta jordbävningarna i modern tid – The Loma Prieta Earthquake. Candelstick Park höll på att bli till brasved och The Goodyear Blimp fick istället för att filma mäktiga bilder över arenan vara central för räddningsinsatserna. World Series sköts upp i tio dagar och när det åter var dags för Game 3 valde Tony sin utvilade number one starter Dave Stewart. Bob spelade aldrig i World Series 1989.

27 up 27 down
Ett perfect game uppnås ju när inte en enda av motståndarna lyckas ta sig till första bas. Det lyckades aldrig Bob Welch med. Men den 29 maj 1980 kastade han en one-hitter mot Braves (box score). Larvell Blanks hade en single till center field men blev bränd i ett double play senare i inningen, vilket innebar att Bob denna dag bara behövde möta 27 slagmän. The minimum. Jag skulle nog vilja påstå att det är en större bedrift än en no-hitter.

27 är lite av hans lyckonummer. 1990 hade han 27 wins – ingen har haft fler sen dess. För det fick han Cy Young Award.

Annonser

Ozzie Canseco

20130124-204311.jpg

I och med Justin Uptons övergång till Atlanta Braves, som innebär att han kommer att dela outfield med sin bror B.J. började jag att fundera och googla på andra bröder som har spelat tillsammans i MLB. Det visade sig vara flera hundra. Men jag fastnade för en.

Snacka om att stå i skuggan. Ozzie Canseco är José Cansecos (för mig) okände tvillingbror. De spelade tillsammans under nio matcher i Oakland Athletics 1990. Ozzie hade två hits. Josés karriär blev som ni vet något längre och utmärkt: Rookie of the Year 1985, 6 x All-Star, AL MVP, 2 x World Series Champion och så vidare. Vi vet ju också vad det nog berodde på. Men detta handlar inte om José.

Ozzie fortsatte sin karriär lite mer i skymundan. Det blev några få matcher till i MLB (med St Louis Cardinals), men annars hade lagen namn som Newark Bears, Lotte Giants, Kintetsu Buffaloes o.s.v.

Men historien slutar inte i The Japanese Pacific League eller på den amerikanska vischan. Ozzie var lite smartare än så. Då och då ville han vara (som) sin bror. Hyllad och beundrad. Så han steg helt enkelt ut ur skuggan och utgav sig för att vara José. De är ju kopior, så why not? Han signerade baseball cards, tröjor och böcker. Alltid som ”José Canseco”. Ibland ditskickad av den riktige José, ibland på eget bevåg. Så praktiskt att vara enäggstvilling. Och det måste vara svårt att skilja dem åt. För det slutade inte med några oskyldiga autografer.

It is also widely reported that Ozzie had slept with Jose’s wife while impersonating him.

Men de verkar fortfarande vara kompisar. För några år sedan var de återigen med i samma lag när de vann ett knytnävsslagsmål mot turister nere i Miami Beach. Double Trouble.

Throwback Thursday: Don Mossi

Don Mossi

Och nu hatten av för spelaren som har utsetts till fulast i Baseball’s All Time Ugly Team. Eller som killarna på The Sports Riot säger:

When you have ears bigger than Honus Wagner, and a nose bigger than Jimmy Durante, you better be able to throw a curve ball.

Han får faktiskt ett eget kapitel – The Man Who Invented Winning Ugly – i boken The Bill James New Historical Baseball Abstract. Här är ett utdrag från s. 245:

Mossi’s ears looked as if they had been borrowed from a much larger species, and reattached without proper supervision. His nose was crooked, his eyes were in the wrong place, and though he was skinny he had no neck to speak of, just a series of chins that melted into his chest. Don Mossi was the complete five-tool ugly player. He could run ugly, hit ugly, throw ugly, field ugly and ugly for power.

He he he. Och bara för att det var ett tag sedan jag gjorde ett Throwback Thursday-inlägg så kommer här två bonusbilder på Don, som faktiskt kunde kasta en curve ball. Hans ERA under tolv säsonger (1548 innings pitched) stannade på 3.43. Kan jämföras med David Cone (3.46) och Orel Hershiser (3.48).

Don Mossi again

Men Don, vi må göra oss lustiga över ditt utseende men saken är att jag med glädje hade blivit invald i det där ful-laget och gärna haft dina gigantiska öron om jag så ens bara hade fått göra en enda match i The Show.

Money talks

Postseason är över, men hur mycket spenderade varje GM på sin roster för att ta laget dit? Här listas lönestatistiken för lagen i årets postseason.

Värt att notera:

  • Yankees (högst) har en 4 gånger så stor lönebudget som Oakland (lägst)
  • AL-lagen lägger $83.974.672 mer än NL-lagen (16%)
  • Av de 50 spelarna på respektive lags topp-5-löner är 17 pitchers, 7 3B och 6 1B. Minst representerade är SS och LF med 2 respektive 3. Infield (utom P och C) har 20 spelare och outfield 9. P och C således 21 spelare representerade.
  • På pitchersidan är 12 spelare starters och 5 relievers/closers
  • På San Franciscos topp-5-lista är 4 spelare pitchers.

Läs mer

Q&A: Postseason 2012

Hur kommer du att minnas postseason 2012?

Eephus:
Både ALCS och World Series blev ganska odramatiska sweeps, men jag tror att jag kommer att minnas det som hände tidigare. Både wild card-matcherna, Division Series och NLCS var så fulla av drama och oväntade vändningar att man var alldeles matt.

The Loveable Loser:
Som ett mellanår. Inte rent spelmässigt utan som ett år mellan två olika slutspelsformat. När MLB bestämde sig för att införa Wild Card Games efter att tv-bolagen redan hade lagt sina tablåer uppstod en rad konstiga saker. Konstigast var formatet i League Division Series där de bäst seedade lagen började med två bortamatcher, för att sen spela tre hemma. Hade Tigers verkligen tagit Athletics om de inte fått två hemmasegrar i början? Hade Cardinals slagit Nationals? Vad hade hänt i ALCS om CC Sabathia inte hade behövt pitcha en Game 5 mot Orioles? Nästa år fixar detta till sig.

Tom Tango:
Bortsett från det vanliga minnet av grusiga ögon, ljummen bira och kallt kaffe är det tyvärr det nya wild card-formatet. Läs mer