In my pocket: Vecka 1

bird
Väntan är över. Och redan har det gått en hel vecka av årets regular season. Även om jag har varit uppe i fjällvärlden med urusel uppkoppling så har jag försökt hänga med hjälpligt. Här är det jag tar med mig.

Marwin Gonzalez hade väl veckans mest betydelsefulla hit, när han förstörde Yu Darvish kväll och plats i historieböckerna. Vad är oddsen på att Astros trots allt kommer att bli förnedrade med ett perfect game i år? Ganska låga va?

Vilken start av Orioles Chris Davis!

”Chris Davis has 16 RBI in 4 games. That is the most RBI in a team’s 1st 4 games in MLB history”
ESPN Stats & Info on Twitter

Sen fick vi se en kille som förlorade sitt jobb. Carlos Marmol har sett allt annat än säker ut och det var ju bara en tidsfråga innan han skulle ställa till det big time. The Upton Bros såg ju med var sin homerun i nionde inningen till att det kommer att ta lång lång tid innan Marmol får stänga en match igen.

En pitcher som imponerade på mig var J.A. Happ. Change-ups on the outside corner är något av det vackraste som finns. Fick mig att minnas Greg Maddux. Red Sox tog gruvlig revansch igår när Will Middlebrooks slog tre homeruns.

Tycker synd om Jose Fernandez som gjorde en alldeles strålande debut in the bigs. Killen kommer direkt från Single-A, men tyvärr spelar han i Miami Marlins och givetvis kunde de inte hjälpa sin unge debutant till seger. Debuten var värd ett bättre öde.

Jag har säkert missat en hel del godbitar. Fyll gärna på i kommentarerna.

Ikväll ska jag se Cleveland Indians home-opener 22:05 mot Yankees. Ska vi tro att Nick Swisher slår minst en homer?

Annonser

In my pocket

Här kommer veckans In my pocket – school day style:

Först mattelektion. AL East spås bli knallhård i år. Jag är inte helt säker. Tror att Rays och Blue Jays seglar iväg. Kan alla lag sluta över .500? Kanske. I så fall händer något ovanligt. Sedan ligorna delades upp i divisioner (1969) har det bara hänt två gånger. 2005 slutade Nationals sist på .500 i NL East och 1991 slutade Angels sist på samma winning percentage i AL West.

Nu över till historia. Jag är en sucker för sköna namn och när Virgil ”Fire” Trucks flimrar förbi i flödet fastnar jag. Det visar sig att den äldsta tigern gick bort i veckan, 95 år gammal. 1952 var hans stora år då han kastade två no-hitters under en säsong, en bedrift som bara fem pitchers gjort. Säsongen i Detroit Tigers som helhet sög rätt hårt, men bara att han gled runt i en Cadillac med registreringsplåten Trucks 22 visar att han var en föregångare. Ta hand om dig i basebollhimlen, Trucks.

Vad vore en skoldag utan att sväva bort en stund i sina egna filosofiska tankar. Det känns som att Russell Carleton hade ganska många sådana stunder under high school-åren. Älskar sånt här tänkande. Should pitchers work in pairs?

Lunch. Eftersom jag pratade rätt mycket mat förra veckan lämnar jag över lunchen till Micke i Big Brother-huset. Ett tio år gammalt citat som kan te sig banalt, men smaka på det. Genialt. Lika aktuellt då som nu:

”Man kan ha ALLT på ALLT, men på gravad lax SKA det vara hovmästarsås.”

Rast och nu gymnastik. För det är där han håller till, Roy Halladay, på en avlägsen träningsplan bakom gympahallen. Is it over, Roy?

Nu springer vi till bildsalen. Artisten Jose Canseco sålde i veckan sin målning som föreställer Bud Selig. Ungefär i samma anda som teckningarna i de buntar man brukar få hem i slutet av barnens fritidsterminer. Frågan är vem som har flest skruvar lösa, köparen eller säljaren.

Skolkar resten av dagen. Behöver fila på mina division predictions. Strax tillbaka.

Bonusmaterial: Chris Getz what Chris wants. 6-for-6.

In my pocket

capa-1948c
Fredag! Vet inte om det var veckans snackis, men Yankees lite lustiga jakt på 1B/3B har i alla fall varit underhållande. Att Chipper skulle bli en Bronx Bomber är såklart otänkbart. Läste nyligen att även Derreck Lee tackat nej. Man kanske ska börja hoppas? Nu över till andra bokstavskombinationer i långa rader som har fångat mitt intresse under veckan.

Jag har följt World Baseball Classic ganska bra för första gången. Tyckte att det var roligast med Italiens avancemang, men tappade bort dem i Florida när de började spela nattetid. Tyvärr åkte de på två tuffa one-run-losses och är ute. Nu hejar jag på Holland. Det är ju självklart att ett lag som spelar i orange and black ska få chansen att göra det på AT&T Park i San Francisco. Tycker att ni ska hålla ett öga på Hensley Meulens, Hollands coach tillika Giants hitting coach. Läs gärna om hans brokiga karriär på Wikipedia. Bara smeknamnet Bam-Bam gör honom till en figur jag gärna vill veta allt om. Extra roligt är att en av de mest intressanta unga spelarna, Jurickson Profar nu ansluter till The Kingdom of Netherlands.

World Baseball Classic hjälper nog till att sprida sporten i världen, men det här Selig-snacket om a true World Series tror jag inte mycket på. Däremot tror jag att MLB-matcher i Europa vore något. Dream on.

Som en brygga mellan internationell baseboll och Major League blir artikeln om Adrian Gonzalez och Dodgers bra. Jag tänkte inte alls på det då, när övergången från Red Sox skedde, men givetvis är A-Gone a perfect fit i Los Angeles med sin mexikanska bakgrund och det blir lättare att förstå hur Dodgers kunde ta över kontraktet. $$$.

Även innan Opening Day är spekulationerna igång om vilka som ska mötas i World Series. Den här artikeln och videon får mig att drömma om en rematch från 1993 mellan Blue Jays och Braves som var den första World Series jag slaviskt följde från första till sista out. Those were the days. Familjepizza och Fun Light.

Men det är klart, Los Angeles Angels of Anaheim kommer ju ta hem det. I alla fall om man får tro The Prediction Machine, som har simulerat säsongen 50.000 gånger.

Några som inte kommer att vinna någonting i år (vid sidan av Cubs) är Miami Marlins. Men det är alltid roligt att stöta på nya namn. För mig sa namnet Christian Yelich inte ett dugg, men efter en fantastisk vår kan han vara Giancarlo Stantons lekkamrat redan i år.

Och så avslutar vi med två glada nyheter. Rawlings börjar tänka rätt kring Gold Glove Award och Manny Ramirez har hittat en ny klubb, i Taiwan.

I helgen lägger jag basebollen på hyllan och sticker till världscupen i längdskidor i Holmenkollen. Om Petter Northug blir däckad av en 92 mph snowball vet ni av vem. Trevlig helg!

En titt på AL East

20130204-101544.jpg

”It’s going to be a lot of fun” – Jose Bautista

AL East är nödvändigtvis inte den bästa divisionen längre, men den kommer att bli jämnare och mer oviss att förutspå än på många år.

Baltimore Orioles – the sound of silence
Här fanns ju alla chanser i världen att stärka sina aktier i AL East. Vad får vi istället från the Orioles front-office? Total tystnad. Det känns som att pippifåglarna bränner en gyllene möjlighet att rida vidare på vågen från 2012. Intresset var ju skyhögt i slutet av deras magiska säsong. Människorna hade börjat hitta tillbaka till Oriole Park at Camden Yards.

Oavsett om laget hade ett osannolikt flyt som inte lär upprepas – 29-9 i one-run games och 16 extra-inning wins i rad – så hade de nu kunnat satsa lite för att bygga sig starkare. Efter att laget fick upp Manny Machado och Nate McLouth fanns inget lag som vann så många matcher som Orioles. Varför inte försöka ta nästa kliv? Jag tror Baltimore är det enda laget i divisionen som inte kommer att vara med vid trading deadline.

Boston Red Sox – rebuilding credibility
Kanske handlar den här säsongen främst om att komma in i matchen igen. Bygga upp förtroende. Fansen lär ropa efter mer, men nog blir det svårt trots att Red Sox har varit aggressiva under offseason. Nya är Shane Victorino, Mike Napoli (efter många om och men), Stepen Drew, Jonny Gomes och pitchers Ryan Dempster och Joel Hanrahan. Sköna snubbar.

”We’re trying to build as deep a team as we can and filling the clubhouse with guys we can believe in” – Ben Cherington

Nyförvärven i all ära, men viktigast är nog att Bobby V är utbytt mot John Farrell och nyckeln till en bra säsong kanske ändå stavas Lester och Bucholtz som måste rycka upp sig. Om så blir fallet är de med i matchen igen.

New York Yankees – getting under the roof
På sin väg mot att lirka sig in under the salary cap släpptes bl.a. Nick Swisher, Rafael Soriano, Raul Ibanez och Russell Martin iväg. Den enda egentliga förstärkningen blir the greek God of walks – Kevin Youkilis. A-Rod kommer att vara borta minst till All-Star Break. Kanske hela säsongen. Kanske för alltid efter de senaste dopinganklagelserna. Vilken sorglig soppa det där är.

Tillbaka från skador är Mariano Rivera och Brett Gardner som nästan kan ses som nyförvärv, men tänk på att hela laget är ett år äldre. Och med en så pass gammal line-up kan det hända mycket på ett år. Ofta inte i rätt riktning. Att Yankees ska ta hem divisionen känns inte troligt. Men de kommer nog att vara med, om inte Mark Teixeira fortsätter fullfölja sin dröm om att vara rockstjärna på Broadway.

Tampa Bay Rays – wil he play?
När de sände iväg James Shields och Wade Davis för ett gäng top prospects sköt oddsen om att nå postseason 2013 i höjden. Dealen är mer spännande långsiktigt för Rays. De har ändå pitchers så det räcker och vem vet, kanske får Wil Myers ihop det som Mike Trout och lyfter Rays. Men kommer han att spela? Inte hela säsongen tror jag. Tampa Bay håller gärna kvar sina ynglingar i Minor League ett tag för att skaffa sig ett extra år av club control. B.J. Upton till Braves är såklart också kännbart. Men de kommer definitivt att vara med.

Toronto Blue Jays – a window of opportunity
Då har vi alltså gått igenom fyra av fem lag utan att hitta någon klockren aspirant till titeln. Det var väl precis det Blue Jays general manager Alex Anthopoulos också såg – a window of opportunity. Sådana här chanser dyker inte upp ofta, speciellt inte i AL East. ”Double-A” var helt enkelt tvungen att försöka ta chansen.

Och han tog den. Josh Johnson, Mark Buehrle, Emilio Bonifacio och All-Star shortstop Jose Reyes fixades tidigt, sen adderades fula ankungen Melky Cabrera och knuckleballer R.A. Dickey. Alla ser att Alex Anthopoulous går all-in men själv försöker han såklart sänka förväntningarna:

”There have been a lot of clubs that have made a lot of moves in the offseason and they haven’t made the playoffs”

Och visst är det som han säger, det finns otroligt många frågetecken och en hög osäkerhetsfaktor när man försöker bygga ett helt nytt lag. Det blir inte ett självspelande piano direkt.

Att utse ett så pass osäkert kort till favorit av en division tar emot, men jag tror att de kommer att få ihop det tids nog och i tid till att ta hem AL East redan i år. Sen tycker jag det är tre lag – Boston, New York och Tampa Bay – som slåss om andraplatsen. Sist kommer Orioles. Håller du med?

Bilden: Vardag i AL East. 23 maj 2011. TOR@NYY 7-3

Music Monday: Neil

Jag ville välja en artist eller en grupp från Toronto den här veckan. Om allt går i lås – och allt tyder ju på det – med R.A. Dickey, så står Blue Jays som självklara vinnare av off-season, så här långt. De kommer på allvar vara med att utmana om titeln i AL East kommande tre år.

Så vad i musikväg kommer från Toronto? Vad finns att välja på? Ja, efter att ha rådfrågat Google så visade det sig att stan har fostrat Alannah Myles, Rush och Neil Young. En no-brainer.

Rockin’ in the Free World kan vid en snabb koll ses som en gränslös hyllning till den fria världen, men Neil är ingen enkel man. Låten sprutar sarkasm. För så är det ju. Allt är fan inte bra, även om det nordkoreanska statsskicket inte heller är något att sträva efter. Låten känns tyvärr aktuell. Skolskjutningar hit, tiggare på gågatan sida vid sida med bedrövligt överdriven julhandel dit. It’s pretty fucking far from okay, kanske Marsellus Wallace skulle ha uttryckt det. Jag är fan inte guds bästa barn i den fria världen heller ha ha, men ska i alla fall försöka slänga en eller två tankar åt det hållet i jul, istället för att rapportera om alla nya miljonkontrakt. Behöver ett break från det nu, för att vara riktigt sugen nästa år.

Kommer väl tillbaka någon vecka in i januari. Om abstinensen blir för svår kommer jag att skåpsupa baseboll via Twitter, på vårt konto som har sagolika 24 followers. Nästan en roster! That’s it. 2013 kommer att bli fantastiskt.

Three strikes, I’m out.

Trade Talk 14 nov: Maktskifte i AL East på gång?

Bland folk med inblick har det snackats länge om att Toronto har en stark ekonomi och en välskött organisation, och att man bara väntar på rätt läge för att göra en storsatsning. Är det nu det händer?

Intressant timing. Yankees har bekymmer med en dyr, åldrande och skadebenägen lineup. Red Sox har just gjort sin sämsta säsong på 47 år. Rays har en tunn lineup som är helt beroende av en skadebenägen Evan Longoria. Och sannolikhetsläran säger att Orioles omöjligen kan vinna varenda match i extra innings under en säsong till. Maktskifte 2013?

Blue Jays pull off blockbuster trade with Marlins?

Wild Thing – A.J. Burnett

Den gode A.J. Burnett. Lite av ett problembarn. Lite av en personlig favorit. Är 2012 hans bästa år?

Allan James Burnett började sin karriär i Major League tillsammans med Florida Marlins, klubben som numera går under det lite mer specifika namnet Miami Marlins. Han kom dit 1999 och stannade i sex år. Under tiden nere i pensionärsghettot finns både höjdpunkter och besvikelser. Den 12 maj 2001 kastade han the 250th no-hitter in Major League Baseball history i en match mot San Diego Padres på Qualcomm Stadium. Bright Light Moment.

Åren efter blev inte lika ljusa. Halva säsongen 2002 och hela 2003 försvann efter att han var tvungen att genomgå en Tommy John surgery. Operationen har fått sitt namn efter den vänsterhänte pitchern Tommy John som under sin karriär (1963-1989) skrapade ihop 288 vinster. Sjunde bäst av alla lefties genom alla tider. Detta leder tyvärr till att A.J. får sitta på bänken (eller kanske läktaren, eller tv-soffan) 2003 när Florida Marlins först slår ut Chicago Cubs i NLCS och sedan blir World Champions när de vinner mot New York Yankees.

Avskedet från Florida blir bryskt. Och citatet nedan känns väldigt typiskt A.J. Burnett. Man är nog ganska brysk när man har långa sleeve tatoos och Bruce Lee på sin ena triceps. Efter en förlust med 3-5 mot Atlanta Braves den 25 september 2005 rinner det över.

”We played scared. We managed scared. We coached scared. I’m sick of it, man. It’s depressing around here. A 3–0 ballgame, I give up one run and leave guys on base, it’s like they expect us to mess up. And when we do, they chew us out. There is no positive, nothing around here for anybody.”

Det inte lång tid innan han fick packa sina väskor.

Han signade med Toronto Blue Jays och flyttade från soliga Florida till kalla Kanada inför 2006. Under åren där var han alltid lite i skuggan av den mäktiga Roy Halladay. Men tillsammans slog dessa två herrar klubbrekord när de 2008 fick ihop 38 wins totalt. Med det slog de Jack Morris, han med valrossmustaschen, och Juan ”Soul Glo” Guzmans tidigare rekord.

Burnett checkade precis som från Marlins ut från Blue Jays i förtid, om än under lugnare former än när han kom till stan. Flyttlasset gick till The Bronx. A.J. Burnett blev en New York Yankee, med flådigt femårskontrakt och ett penthouse i närheten av Central Park. Skulle jag tro.

Den 20 juni 2009 fick han lite av en revansch mot Florida Marlins. I tredje inningen lyckades han med nio kast få tre strikeouts.

I oktober 2009, mer än tio år efter sin debut, fick han äntligen spela sin första postseason game. Han ansågs då vara New York Yankees näst bäste pitcher efter CC Sabathia. Han startade Game 2 i ALDS (no-decision), ALCS (no-decision) och i World Series (win). Han pitchade även Game 5 i World Series och satte där ett mindre smickrande rekord när han träffade Shane Victorino med en pitch. His fifth hit batter of the 2009 postseason. Nytt rekord i Major League Baseball. Men jag tror att han knappt brydde sig. Någon dag senare var han World Champion.

Året efter, i en match mot Colorado Rockies, blev AJ den första pitchern i Yankees historia med fyra strikeouts under en inning. Vän av ordning undrar hur det går till, när en inning ska vara slut efter three outs. Men det går faktiskt om catchern tappar bollen förbi sig efter en swing and miss av slagmannen, som då kan springa till first base. Fyra strikeouts, en inning.

Good A.J., Bad A.J. Lika bra som han är när han är bra, d.v.s. helt fantastisk. Lika rutten kan han vara när något inte stämmer. Då blir det många curveballs in the dirt, långt innan hemplattan och fastballs all over the place. Jag hade turen att se honom under en av hans bra dagar. Fan, låter som att man pratar om en alkoholist. I alla fall. Den 14 juni 2009 dominerade han stort när New York Yankees vann mot rivalen Mets med 15-0.

Inför 2012 tradades han till Pittsburgh Piratese. Ett lag som innan 2012 har haft 19 raka säsonger med fler förluster än vinster. Senaste gången de var i slutspel var 1992, då Pirates åkte ut mot Atlanta Braves i NLCS. Den säsongen och den sjunde avgörande matchen, som avgjordes med det historiska spelet – Bream to the plate – var mina första matcher jag såg live på tv. Tror kananlen hette Supersport. Hur som helst, A.J. kommer till a bunch of losers. Han ses själv lite som en loser, så innan säsongen tyckte man ju att det kunde passa bra – men hoppsan – i år har han blivit något av en pappa pitcher för lagets unga kastare och i augusti fick han utmärkelsen NL Player of the Week. Den enda plumpen i protokollet är en riktigt dålig match den 2 maj mot St Louis där han släppte 12 earned runs under bara 2.2 innings. Om du räknar bort den matchen, från resten av säsongen, har han 2.45 ERA. Så funkar det ju inte riktigt, men lägg till 13 vinster och bara 3 förluster och vi har en Cy Young-kandidat. Men så lär det inte bli. Mitt tips är att den utmärkelsen hamnar hos Mr Dreadlocks – Johnny Cueto. Annars kan nog hans framgångsrika 2012 bero på att han nu är lagets stjärnpitcher. Han har alltid stått i skuggan av någon bättre. I Marlins var det Beckett, i Blue Jays var det Halladay och i Yankees Sabathia. Nu får kan vara numero uno – storpiraten.

Burnett kastar fyra olika kast. Four-seam fastball, sinker, knuckle curveball och en change-up mot left-handed hitters.
Hans curveball bryter väldigt mycket. Inte sällan studsar den i marken innan den når catchern. Detta leder dock till ganska många wild pitches och passed balls. Två år har han haft flest wild pitches i major leagues. Å andra sidan har han också haft flest strikeouts ett år. 231 strikeouts 2008. I en match lyckades han även med 14 strikeouts och 2005 kastade han de snabbaste av alla fastballs av alla. I genomsnitt 95.6 mph. Hård och svår, men även problem med kontrollen. Så kanske man kan summera Allan James Burnett. Och hans pitching.