Yasiel Puig

20130605-204820.jpg
Wow! Är inte det här precis vad Los Angeles Dodgers behöver? Energi. Nytt blod. Förhoppningar.

Jag har fullt upp med att se om Julio Teheran lyckas med en no-hitter mot Pirates, men något litet om Yasiel Puig, avhoppande kuban, grym under spring training, nu uppkallad till Dodgers, måste få några sekunders uppmärksamhet.

Första matchen slutade med att han, från outfield, gjorde assist på ett game-ending double play och slog 2-for-4. Andra matchen blev om ännu bättre. Två homeruns. Förste Dodger att ha ett multi-homer game i någon av sina två första matcher. Den här berättelsen lär fortsätta.

By the way. Teherans no-hitter höll i 7.2 IP.

In my pocket

capa-1948c
Fredag! Vet inte om det var veckans snackis, men Yankees lite lustiga jakt på 1B/3B har i alla fall varit underhållande. Att Chipper skulle bli en Bronx Bomber är såklart otänkbart. Läste nyligen att även Derreck Lee tackat nej. Man kanske ska börja hoppas? Nu över till andra bokstavskombinationer i långa rader som har fångat mitt intresse under veckan.

Jag har följt World Baseball Classic ganska bra för första gången. Tyckte att det var roligast med Italiens avancemang, men tappade bort dem i Florida när de började spela nattetid. Tyvärr åkte de på två tuffa one-run-losses och är ute. Nu hejar jag på Holland. Det är ju självklart att ett lag som spelar i orange and black ska få chansen att göra det på AT&T Park i San Francisco. Tycker att ni ska hålla ett öga på Hensley Meulens, Hollands coach tillika Giants hitting coach. Läs gärna om hans brokiga karriär på Wikipedia. Bara smeknamnet Bam-Bam gör honom till en figur jag gärna vill veta allt om. Extra roligt är att en av de mest intressanta unga spelarna, Jurickson Profar nu ansluter till The Kingdom of Netherlands.

World Baseball Classic hjälper nog till att sprida sporten i världen, men det här Selig-snacket om a true World Series tror jag inte mycket på. Däremot tror jag att MLB-matcher i Europa vore något. Dream on.

Som en brygga mellan internationell baseboll och Major League blir artikeln om Adrian Gonzalez och Dodgers bra. Jag tänkte inte alls på det då, när övergången från Red Sox skedde, men givetvis är A-Gone a perfect fit i Los Angeles med sin mexikanska bakgrund och det blir lättare att förstå hur Dodgers kunde ta över kontraktet. $$$.

Även innan Opening Day är spekulationerna igång om vilka som ska mötas i World Series. Den här artikeln och videon får mig att drömma om en rematch från 1993 mellan Blue Jays och Braves som var den första World Series jag slaviskt följde från första till sista out. Those were the days. Familjepizza och Fun Light.

Men det är klart, Los Angeles Angels of Anaheim kommer ju ta hem det. I alla fall om man får tro The Prediction Machine, som har simulerat säsongen 50.000 gånger.

Några som inte kommer att vinna någonting i år (vid sidan av Cubs) är Miami Marlins. Men det är alltid roligt att stöta på nya namn. För mig sa namnet Christian Yelich inte ett dugg, men efter en fantastisk vår kan han vara Giancarlo Stantons lekkamrat redan i år.

Och så avslutar vi med två glada nyheter. Rawlings börjar tänka rätt kring Gold Glove Award och Manny Ramirez har hittat en ny klubb, i Taiwan.

I helgen lägger jag basebollen på hyllan och sticker till världscupen i längdskidor i Holmenkollen. Om Petter Northug blir däckad av en 92 mph snowball vet ni av vem. Trevlig helg!

Mr 27 – Bob Welch

Det finns några små sköna anekdoter att berätta om Bob Welch – the Dodgers and Athletics pitcher, ej att förväxla med Bob Welch – the Fleetwood Mac musician. Här är några.

Striking out Reggie
Karriären fick en lysande start. Han hade fifteen minutes of national-wide fame 1978 när han i World Series Game 2 (box score) – som 21-årig rookie – stod på kullen med två brända i toppen av nionde. Inget märkvärdigt i det kanske, men lägg till att det var två löpare på bas, ställningen var 4-3 till Dodgers mot Yankees och i batter’s box stod Reggie Jackson med 3 balls and 2 strikes. Jag hade satsat mina pengar på Mr October även om Dodgers win probability exakt då låg på 87%. Fastball pitcher vs fastball hitter. And he struck him out! Jag hade förlorat mina stålar.
New York vann den där World Series till slut, men Bob Welch var ett respekterat namn.

Five o’clock comes early
Vad ingen i Dodgers visste, var att Bob redan som rookie var glad i att titta djupt in i ögonen på Jim Beam. Ofta. Och tidigt på dagen. För att fly från rädslan att bli skadad eller nerskickad till the minors – vilket han i boken Five O’Clock Comes Early beskriver skulle vara samma sak som att dö. Tyna bort.
Hålla ”döden” borta med whisky är nog tyvärr ingen bra lösning i längden. Stjärnrookien från 1978 satt 1979 fast i bullpen. Aldrig använd. Aldrig riktigt nykter. Vändningen skulle komma när sjuttiotalet övergick till åttiotal. I feburari 1980 hade Dodgers fått nog. Welch tvingades att möta demonerna på kliniken The Meadows. Och som tur var funkade det. Några månader senare tog han kullen under tre innings för The National League All-Star Team. Nykter. Ofta hänger ju sån här typ av nykterhet ihop med att man blir kristen på kuppen, men om Bob förlitade sig på Jesus för sin split-finger fastball vill jag inget veta.

The day the World Series stopped
Från 1980 till 1987 hade han fina år i Dodgers. 103 wins, 76 losses. Stabilt. 1988 gick flyttlasset norrut till Oakland och 1989 var han en av nyckelspelarna som tog Athletics till World Series mot Giants – The Battle of the Bay. Där satte Moder Jord och Tony LaRussa (ungefär lika mäktiga) käppar i hjulet. Inför Bobs start (Game 3) ville San Andreas-förkastningen göra sig påmind och området drabbades av en av de värsta jordbävningarna i modern tid – The Loma Prieta Earthquake. Candelstick Park höll på att bli till brasved och The Goodyear Blimp fick istället för att filma mäktiga bilder över arenan vara central för räddningsinsatserna. World Series sköts upp i tio dagar och när det åter var dags för Game 3 valde Tony sin utvilade number one starter Dave Stewart. Bob spelade aldrig i World Series 1989.

27 up 27 down
Ett perfect game uppnås ju när inte en enda av motståndarna lyckas ta sig till första bas. Det lyckades aldrig Bob Welch med. Men den 29 maj 1980 kastade han en one-hitter mot Braves (box score). Larvell Blanks hade en single till center field men blev bränd i ett double play senare i inningen, vilket innebar att Bob denna dag bara behövde möta 27 slagmän. The minimum. Jag skulle nog vilja påstå att det är en större bedrift än en no-hitter.

27 är lite av hans lyckonummer. 1990 hade han 27 wins – ingen har haft fler sen dess. För det fick han Cy Young Award.

Throwback Thursday: Magic

20121213-113302.jpg

En gammal basketbild? Såklart. Magic Johnson är till stora delar inblandad i att förändra maktbalansen inom Major League Baseball.

Först lite kort om hans basketkarriär:
Earvin ”Magic” Johnson spelade 13 säsonger i NBA. Alla med Los Angeles Lakers. Han vann fem NBA Championships och tre MVP Awards. Hans stora rival var Boston Celtics Larry Bird. Givetvis är han invald i Hall of Fame, troligen som the best point guard of all time.

Tillbaka till baseboll. I våras ingick Magic i den grupp som köpte Los Angeles Dodgers för sanslösa två miljarder dollar. Jämför det med 845 miljoner som är det tidigare rekordet i MLB när Cubs fick nya ägare, eller med 1.47 miljarder som Malcolm Glazer fick pröjsa för Manchester United.

Och det tömde inte direkt deras plånböcker. Shoppingrundan har fortsatt. Det började i somras när de drog på sig $260 miljoner i lönekostnader då Josh Beckett, Carl Crawford och Adrian Gonzalez klev ombord. Den här veckan har de investerat $62 miljoner i den koreanske pitchern Hyun-Jin Ryu och $147 miljoner i 2012 års bästa free agent pitcher Zack Greinke. Det lär nog inte sluta där.

Men som tur är finns det intäkter också. Stora intäkter. Bara det nya tv-avtalet påstås vara värt groteska sex miljarder dollar.

Om det sedan räcker för att vinna NL West får framtiden utvisa. Med i gänget finns i alla fall en vinnare.

I can’t talk hitting, I can’t talk pitching. But I can talk winning.
– Magic Johnson

P.S. Coachen på bilden är legendaren Pat Riley. Vem den övercoola glasögonprydda mannen på bänken är vet jag inte. Enlighten me in the comments, please!

Throwback Thursday: He Was Out!

20121205-202510.jpg

Veckans bild hämtar vi way back in the way-back-machine. 28 september 1955. Top 8, Game 1, World Series. Dodgers Jackie Robinson försöker stjäla hem. Och lyckas. I alla fall dömde domaren så. Yankees catcher Yogi Berra blev skogstokig. Men fick sista ordet till slut.

Fotografiet blev ganska omgående en snackis, men det var först i början av sextiotalet som det blev riktigt legendariskt. En supporter stoppade Yogi på gatan i New York och bad honom signera fotot. Den gode Yogi log och skrev sitt autograf samt ”He was out!”. Självklart var det inte sista gången han fick signera en kopia av det fotot. Han log alltid och skrev alltid samma sak. Till och med när president Lyndon B Johnson bad om en signatur.

Yankees vann den där matchen, men Dodgers tog hem titeln. Om det är någon tröst hade Yogi Berra i alla fall rätt…

Classic Clips: Kirk Gibson homers off the Eck (1988 WS Game 1)

Kirk

Det var i det här ögonblicket det sa klick. Jag och basebollen blev livskamrater.

Jag var 14 och hade börjat bekanta mig med den exotiska sporten baseboll på satellitkanalen Screensport. Parabolantenn – bara en sån sak. Vi snackar way back. Stjärnor som hette Orel Hershiser och Rickey Henderson. Och Kirk Gibson och – såklart – världens mest fruktade relief pitcher, Dennis ”The Eck” Eckersley.

Där jag satt den 15 oktober 1988 hade jag ännu inte lärt mig alla regler. Men jag kunde tillräckligt för att förstå att det jag såg var något helt magiskt, osannolikt, legendariskt, ja vad man nu vill kalla det. Det som vi kallar baseboll.

Botten nionde, underläge med en poäng. Kirk Gibsons knän är så sargade att han knappt kan linka fram till batter’s box. På kullen: The Eck, snudd på unhittable.

24 år senare får jag fortfarande rysningar av kommentatorn Jack Bucks ord: ”High flyball to right field! And she is… GONE!!!”

Klicka på på bilden ovan med den jublande mustaschmannen för att ta dig tillbaka till 1988 och några minuters idrottsmagi.