In my pocket

baseball-nd

Jag läser en stor mängd artiklar varje vecka om Major League. Eller, läser och läser. Vissa artiklar skummar jag, vissa ser jag bara rubrikerna på men några artiklar fastnar i mitt Pocket-konto för mer grundlig läsning. I detta härliga transparenta samhälle tänkte jag det vore bra att delge mig av några av de artiklar jag känner var något extra. Något jag förhoppningsvis tänker göra varje fredag. Here we go.

David Schoenfield på ESPN anser att Washington Nationals har stora möjligheter att vinna 105 matcher i år. Något som bara har skett fem gånger de trettio senaste åren. Problemet menar David är att de ska möta Braves och Phillies nitton gånger. Det är bara att hålla med. Tror att Braves kommer grusa de drömmarna. Men det viktiga är ju att vinna divisionen. Och det kommer Nats att göra. Det är jag inte alls så säker på faktiskt. Nationals har aldrig haft ett liknande favorittryck och Braves är riktigt, riktigt bra.

Veckans mest rörande läsning var Zack Meisels reportage om The Duncans, en familj som har drabbats av tunga tragedier. Håller tummarna för att Shelley ska ta en plats på Rays roster i år. Följ gärna upp med att läsa Anthony Castrovinces intervju med Shelley Duncan. Jag slås själv av tanken att om jag bara fick spela baseboll i Major League skulle livet smaka vaniljyoghurt, men så enkelt är det inte ju.

Sen vet jag inte riktigt hur jag hittade till Star-Telegrams Randy Galloway och hans artikel i söndags om kraftmätningen i Arlington. Är Nolan Ryan på väg bort? Astros?

När jag läste Yankeesbloggens inlägg om matchen mellan Dominikanska republiken och Yankees slogs jag av tanken att det är precis så Yankees infield skulle se ut om Robinson Cano blev skadad. Och dagen efter fick jag vatten på min kvarn när Mike Axisa på River Avenue Blues menar att Robinson Cano just nu är the most important player in baseball.

Avslutningsvis bör jag väl nämna något om Kansas City Royals. I skrivande stund har de bara förlorat en match i år. Men betyder den starten någonting alls? Ända sedan jag köpte en grå Royals-keps (troligen den keps jag använt mest i mina dagar, i alla fall om man invändigt tittar på svettavlagringarna) och Johnny Damon debuterade där 1995 har det funnits en plats för Royals i mitt basebollhjärta, så jag hoppas givetvis att det är något positivt. Men både MLB.com och bloggen Royals Review menar att det inte behöver betyda ett skit – men winning never hurts, right?

Åsikter på artiklarna eller tips på andra artiklar från veckan? Kommentarsfältet är ditt. Och fritt.

Annonser

Weekend Video: Bo knows

20130125-135643.jpg

Bo Jackson. Mannen, myten, fenomenet. En av de mest explosiva running backs NFL någonsin sett. Samtidigt en atletisk outfielder med grym power i slagträt. Dessutom var han en vass basketlirare och en hypersnabb friidrottare under uppväxten, innan det var dags att smalna av elitsatsningen till åtminstone två sporter.

Bo draftades av Tampa Bay Buccaneers i NFL-draften 1986 men valde att spela baseboll med Kansas City Royals, där han kom att avverka de flesta och bästa av sina åtta säsonger i MLB. Inför NFL-draften 1987 var det mycket snack hit och dit i football-kretsar om att Bo borde skippa basebollen till förmån för the big bucks i NFL. Men basebollen låg närmast hjärtat: Bo replikerade på drafting day att han skulle ”put a poster up that says ‘I’m a baseball player”. Bra kille. Bo signade med LA Raiders eftersom ägaren där ställde sig positiv till att Bo samtidigt spelade baseboll med Royals för fullt. Under åren 1987-1990 spelade han för båda klubbarna och radade upp imponerande insatser i båda sporterna.

Bo var stor som en monstertjur. Det är inget ovanligt i MLB och vardagsmat i NFL. Hans trademark var att knäcka slagträn över hjälmen eller knät efter en strikeout. Men det unika var att Bo samtidigt var övernaturligt snabb. Bo har fortfarande den snabbaste tid som någon NFL-spelare någonsin klockats för på 40 yard-sprint: 4,12 sekunder. Efter bara fyra säsonger i NFL åkte han på en våldsam tackling som skadade hans höft mycket allvarligt. Tränaren berättade efteråt: ”Bo says he felt his hip come out of the socket, so he popped it back in, but that’s just impossible, no one’s that strong.” Förutom Bo då. Fotbollskarriären var över, men han lyckades ta sig tillbaka till MLB och spela ytterligare några säsonger.

Baseboll- och footballälskare har undrat vad det kunde ha blivit av Bo om det inte hade varit för skadan. Men även om hans karriär avslutades för tidigt minns han av många som Americas greatest two-sport athlete genom tiderna. Neon Deion Sanders har också många förespråkare i den diskussionen. Den mannen är av alla möjliga skäl värd att berätta mer om här på bloggen vid senare tillfälle. Men för ögonblicket säger vi trevlig helg här på bloggen med en av de mest klassiska Nike-reklamerna någonsin, featuring Bo Jackson – mannen som under slutet av 80-talet fick hela idrottsvärlden att klia sig i skallen och undra hur det var möjligt.