Mr 27 – Bob Welch

Det finns några små sköna anekdoter att berätta om Bob Welch – the Dodgers and Athletics pitcher, ej att förväxla med Bob Welch – the Fleetwood Mac musician. Här är några.

Striking out Reggie
Karriären fick en lysande start. Han hade fifteen minutes of national-wide fame 1978 när han i World Series Game 2 (box score) – som 21-årig rookie – stod på kullen med två brända i toppen av nionde. Inget märkvärdigt i det kanske, men lägg till att det var två löpare på bas, ställningen var 4-3 till Dodgers mot Yankees och i batter’s box stod Reggie Jackson med 3 balls and 2 strikes. Jag hade satsat mina pengar på Mr October även om Dodgers win probability exakt då låg på 87%. Fastball pitcher vs fastball hitter. And he struck him out! Jag hade förlorat mina stålar.
New York vann den där World Series till slut, men Bob Welch var ett respekterat namn.

Five o’clock comes early
Vad ingen i Dodgers visste, var att Bob redan som rookie var glad i att titta djupt in i ögonen på Jim Beam. Ofta. Och tidigt på dagen. För att fly från rädslan att bli skadad eller nerskickad till the minors – vilket han i boken Five O’Clock Comes Early beskriver skulle vara samma sak som att dö. Tyna bort.
Hålla ”döden” borta med whisky är nog tyvärr ingen bra lösning i längden. Stjärnrookien från 1978 satt 1979 fast i bullpen. Aldrig använd. Aldrig riktigt nykter. Vändningen skulle komma när sjuttiotalet övergick till åttiotal. I feburari 1980 hade Dodgers fått nog. Welch tvingades att möta demonerna på kliniken The Meadows. Och som tur var funkade det. Några månader senare tog han kullen under tre innings för The National League All-Star Team. Nykter. Ofta hänger ju sån här typ av nykterhet ihop med att man blir kristen på kuppen, men om Bob förlitade sig på Jesus för sin split-finger fastball vill jag inget veta.

The day the World Series stopped
Från 1980 till 1987 hade han fina år i Dodgers. 103 wins, 76 losses. Stabilt. 1988 gick flyttlasset norrut till Oakland och 1989 var han en av nyckelspelarna som tog Athletics till World Series mot Giants – The Battle of the Bay. Där satte Moder Jord och Tony LaRussa (ungefär lika mäktiga) käppar i hjulet. Inför Bobs start (Game 3) ville San Andreas-förkastningen göra sig påmind och området drabbades av en av de värsta jordbävningarna i modern tid – The Loma Prieta Earthquake. Candelstick Park höll på att bli till brasved och The Goodyear Blimp fick istället för att filma mäktiga bilder över arenan vara central för räddningsinsatserna. World Series sköts upp i tio dagar och när det åter var dags för Game 3 valde Tony sin utvilade number one starter Dave Stewart. Bob spelade aldrig i World Series 1989.

27 up 27 down
Ett perfect game uppnås ju när inte en enda av motståndarna lyckas ta sig till första bas. Det lyckades aldrig Bob Welch med. Men den 29 maj 1980 kastade han en one-hitter mot Braves (box score). Larvell Blanks hade en single till center field men blev bränd i ett double play senare i inningen, vilket innebar att Bob denna dag bara behövde möta 27 slagmän. The minimum. Jag skulle nog vilja påstå att det är en större bedrift än en no-hitter.

27 är lite av hans lyckonummer. 1990 hade han 27 wins – ingen har haft fler sen dess. För det fick han Cy Young Award.

Classic Clips: David Freese wins it for the Cards (2011 WS Game 6)

ImageKan något kallas ett Classic Clip om det är bara ett drygt år gammalt? Japp. Alla som såg 2011 World Series Game 6 insåg redan innan den var färdigspelad att det var en legendarisk match.

Rangers ledde med 3-2 i matcher och Cardinals var alltså piskade att vinna. Matchen svängde fram och tillbaka redan från första inningen, i en kavalkad av home runs och spektakulära errors. 1-0 Rangers. 1-2 Cardinals. 3-2. 4-4. 6-4. Inför botten av nionde låg Cardinals under med 7-5. Ryan Theriot inledde som första Cardinals-slagman med att strika ut. I det läget hade Cardinals bara 4,1 procents chans att vinna matchen, enligt Fangraphs fantastiska redskap Win Probability. Men Albert Pujols tog sig ut med en double och Lance Berkman krigade sig till en walk. Allen Craig strikade ut. Med två outs stod det sista hoppet till hometown kid David Freese. Jobbigt läge – botten av nionde inningen och på kullen stod Neftali Feliz med sin 100 mph fastball. Snabbt var Freese och Cardinals down to their last strike. (Räkna ut win probability på den!) Då hände det. Verkligheten överträffade dikten ännu en gång i den här fantastiska sporten.

Med en triple som studsade mot outfieldväggen bakom left fielder Nelson Cruz, drev Freese in de två runs som behövdes för att hålla drömmen vid liv. St. Louis kokade.

I tionde inningen reste sig Rangers med en two-run homer av Josh Hamilton. Men Cardinals kvitterade och i botten av elfte avgjorde man matchen med en mäktig walk-off homerun till straight away center field. David Freese igen.

Det var ingen större överraskning att Rangers inte orkade resa sig i den avgörande matchen dagen därpå. Cardinals vann sitt elfte mästerskap och det fanns ingen tvekan vem som var World Series MVP 2011. Freeses game-tying triple och walk-off homer i Game 6 röstades överlägset fram som årets etta och tvåa i GIBBY Awards kategori Greatest Postseason Moments. 

Klicka på hjälten för att se hans osannolika två hits. Eller klicka här om du har åtta minuter över för att se en recap av hela matchen. Det är värt besväret.

Image

Classic Clips: ”It gets through Buckner!!” (1986 WS Game 6)

Historiska idrottsögonblick brukar handla om triumfer. Inte i Bill Buckners fall. Där handlar det i stället om en av idrottshistoriens mest kända blunders. Buckners error i extra innings anses också förkroppsliga The Curse of The Bambino – förbannelsen som vilar över Boston Red Sox (eller åtminstone gjorde det fram till 2004).

Vid ställningen 3-2 i matcher till Red Sox gick Game 6 till extra innings. I toppen av tionde inningen ryckte Red Sox åt sig ledningen med två runs. Allt talade för att förbannelsen skulle brytas och att Boston skulle få fira. Bara tre outs återstod. I ett sådant läge brukade Red Sox coach John McNamara i normala fall ersätta Buckner på första bas med Dave Stapleton, som var stabilare defensivt. Men Buckner fick stanna kvar på plan. Han fick snart se Mets göra två snabba flyouts. Champagnen och bucklan var så nära, så nära.

Det var då det satte igång. Kalla det The Curse, kalla det otur, kalla det vad du vill. Efter tre raka two out-singles hade Mets reducerat Red Sox ledning och hade the tying run på tredje bas. Mets outfielder Mookie Wilson klev in i the batter’s box för att försöka hålla New Yorks hopp vid liv. Mets kvitterade på en wild pitch. Resten är historia. En sorglig sådan, men hur som helst ett av de mest kända ögonblicken i basebollhistorien. Klicka på stackars Bill för att se klippet.

Image

Och om det var någon som inte räknade ut det: dagen efter förlorade Red Sox Game 7.

Classic Clips: Mazeroski’s walk-off home run (1960 WS Game 7)

Sedan historiens första World Series 1903 har det hänt en enda gång. En World Series Game 7 som avgjorts av en walk-off home run. Det har kallats den bästa World Series-match som någonsin spelats.

Året var 1960. Eftersom verkligheten har en tendens att överträffa dikten i den här magiska sporten, var det naturligtvis så att fullträffen innebar att underdoggarna Pittsburgh Pirates lyckades vinna inför sin hemmapublik över den stora oslagbara maskinen i pinstripes från The Bronx. Amerikanerna är fantastiska på att ta väl hand om sina idrottsminnen och sina hjältar. I den här bonusvideon kan man se hur staden bevarat den del av outfieldmuren med siffrorna ”406 ft” där Mazeroskis boll seglade över. Och den mysige huvudpersonen själv berättar att han på över 50 år aldrig har behövt betala en drink i Pittsburgh.

Men här tar vi en tripp tillbaka till 1960 World Series Game 7, botten av nionde inningen, ställningen 9-9, och ett av basebollhistoriens mest kända ögonblick: Bill Mazeroski’s walk-off home run.

Q&A: Postseason 2012

Hur kommer du att minnas postseason 2012?

Eephus:
Både ALCS och World Series blev ganska odramatiska sweeps, men jag tror att jag kommer att minnas det som hände tidigare. Både wild card-matcherna, Division Series och NLCS var så fulla av drama och oväntade vändningar att man var alldeles matt.

The Loveable Loser:
Som ett mellanår. Inte rent spelmässigt utan som ett år mellan två olika slutspelsformat. När MLB bestämde sig för att införa Wild Card Games efter att tv-bolagen redan hade lagt sina tablåer uppstod en rad konstiga saker. Konstigast var formatet i League Division Series där de bäst seedade lagen började med två bortamatcher, för att sen spela tre hemma. Hade Tigers verkligen tagit Athletics om de inte fått två hemmasegrar i början? Hade Cardinals slagit Nationals? Vad hade hänt i ALCS om CC Sabathia inte hade behövt pitcha en Game 5 mot Orioles? Nästa år fixar detta till sig.

Tom Tango:
Bortsett från det vanliga minnet av grusiga ögon, ljummen bira och kallt kaffe är det tyvärr det nya wild card-formatet. Läs mer

Artikeltips om 2012 World Series

Dags snart att lämna årets World Series till historien och titta framåt. Men här är tips på några läsvärda artiklar innan vi knyter ihop säcken:

Sergio Romo och konsten att lura en MVP med en 88 mph fastball

Ny trend? Är satsning på offensiv sååå 2011?

General Manager Brian Sabeans smarta lagbygge

The Sweep-o-meter säger att Giants inte var SÅ överlägsna

Win probability-graf över WS Game 4: Det såg faktiskt riktigt bra ut för Tigers ett tag

2012 World Series Champions: San Francisco Giants. Varför?

San Francisco Giants tog alltså sin andra World Series-titel på tre år. I ett slutspel brukar det finnas hjältar. Ofta är det storstjärnor som bär sitt lag på sina axlar när det behövs. Men det kan också vara oväntade hjältar, som kliver fram från ingenstans.

Hos årets mästare blev det Pablo Sandoval som fick priset som MVP. Med tre home runs i Game 1 blev han historisk. Läs mer

Såg vi världens sämsta kast igår?

Okej, left field är det klassiska stället där man kan parkera sin sämsta outfielder så att hans orörlighet eller usla kastarm gör minst skada. Detroits manager Jim Leyland tackar nog sin lyckliga stjärna för att Tigers spelar i American League, så att han kan hålla Delmon Young borta från fältet till vardags och bara använda honom som DH. Igår måste Leyland varit nära att svälja mustaschen av skrämselhicka när han såg Delmons försök att kasta ut Brandon Belt på hemplattan.

Verlanders jobbiga kväll på kullen i bilder

Vad är den gemensamma nämnaren mellan Vogelsongs grymma uppvisning i NLCS Game 6 och Verlanders halv-fiasko igår? Nyckelordet är samma som vid bostadsaffärer – location, location, location.

Verlander kan kasta en boll i 100 mph. Eller i 95 mph med läskig tailing action. Eller så plockar han fram sin 85 mph curveball, som är en av de vassaste i the majors. Men igår såg man vilken skillnad det gör mot slagmän på den här nivån om man missar sina ”spots”. Fangraphs.com bjussar som vanligt på intressanta grejer med bra illustrationer, check this out!