Yasiel Puig

20130605-204820.jpg
Wow! Är inte det här precis vad Los Angeles Dodgers behöver? Energi. Nytt blod. Förhoppningar.

Jag har fullt upp med att se om Julio Teheran lyckas med en no-hitter mot Pirates, men något litet om Yasiel Puig, avhoppande kuban, grym under spring training, nu uppkallad till Dodgers, måste få några sekunders uppmärksamhet.

Första matchen slutade med att han, från outfield, gjorde assist på ett game-ending double play och slog 2-for-4. Andra matchen blev om ännu bättre. Två homeruns. Förste Dodger att ha ett multi-homer game i någon av sina två första matcher. Den här berättelsen lär fortsätta.

By the way. Teherans no-hitter höll i 7.2 IP.

Annonser

The Lifetime Minor Leaguer

Tidigt i morse var basebollen för en stund så där extra vacker som den ibland är. Så mycket större än det som händer på planen.

Här på bloggen har vi en speciell plats i hjärtat för alla dessa hjältar som kuskar runt år efter år i gamla slitna lagbussar i the minor leagues, i hopp om att få åtminstone några at bats i The Show. San Francisco Giants nye tredjecatcher Guillermo Quiroz är exakt den killen. 32 år gammal har han tillbringat 14 säsonger i the minors. Förra året fick han sju major league at bats. De två åren dessförinnan: noll respektive två. Under alla sina år som professionell basebollspelare har Guillermo fått delta i totalt 110 matcher i MLB, oftast bara för något enstaka at bat som pinch hitter. Sedan tillbaka till vardagen i Syracuse Skychiefs, Oklahoma Redhawks eller något av de andra uppemot tjugo minor league-gängen han spelat för genom åren.

För tre dagar sedan blev han plötsligt uppgraderad ett snäpp, när andrecatcher Hector Sanchez blev nedskickad till the minors för att spela sig i form igen efter en skada. Tidigt i morse stod Guillermo plötsligt i the batter’s box på ett fullsatt och kokande AT&T Stadium. Extra innings i derbyt mot ärekerivalerna LA Dodgers. Ställningen 9-9, två outs. Snabbt hamnade Guillermo i underläge 0-2 mot rutinerade relievern Brandon League. Något säger mig att det som sedan hände är det ögonblick i karriären som Guillermo kommer att få berätta om och om igen för barnbarnen. Klicka på bilden och se en osannolik hjälte få ett extremt välförtjänt ögonblick i solen.

Image

Evan the janitor

20130426-190521.jpg
Historien om Evan Gattis är nästan för bra för att vara sann. Från att överge college till jobb som hissmekaniker och nu en spelare för bra för att skicka ner i minors.

Han var lovande i high school, lika bra med slagträt som Dylan McKay var bra med brudarna. Solklart bäst i den lilla staden Forney, Texas. The superstar of tomorrow. Vägen låg lika spikrak som en line drive up the middle. Stipendiet till Texas A&M var aldrig något snack. Honom ska vi ha… Men sen tog det stopp. Tvärstopp. Han blev verklighetens Tim Riggins i Friday Night Lights.

”I was smoking a lot of pot”

Han slogs omkull av pressen, kepsen åkte av. Rädsla för att misslyckas. Ångesten kom som ett brev på posten. Sen tvivel. Sen drogerna.

Istället för college blev det klinik. Fri från drogerna gjorde han ett halvhjärtat försök till comeback. Men han sökte något annat. Meningen med livet. Det var dags att lämna The Lone Star State bakom sig. Han gav sig bokstavligen ut på vägarna.

Han drev runt i sin truck. Tog jobb som fastighetsskötare, hängde hos sin syster i Boulder, var liftvakt i Eldora Mountains, tog rygg på en andlig guru till New Mexico, slaggade på vandrarhem, drog till Wyoming ett tag och hittade till slut fler halvflummiga filosofer i Kalifornien. Någon annan som ser likheter med Patrick Swayzes rollfigur i Point Break, Bodhi och Jack Kerouacs alter ego Sal Paradise i På Drift?

För tre år sedan kom suget efter baseboll tillbaka. En coach som mindes honom från high school erbjöd honom en plats i laget på University of Texas of the Permian Basin. Året efter draftades han av Atlanta Braves i den tjugotredje rundan. Han började långsamt klättra uppför Minor League-stegen. 2012 gjorde han succé i The Venezuelan Winter League och fick smeknamnet El Oso Blanco – den vita björnen och blev inbjuden till Spring Camp. Liknande succé där. Med Brian McCann på skadelistan fick han äntligen göra debut i The Show. I sitt andra at-bat fick han sin första hit – en homerun på Roy Halladay.
Kanske hittade han där och då äntligen meningen med livet? Evan rider just nu på den där perfekta vågen som Bodhi alltid sökte och skrek efter.

”100% pure adrenaline!”

Följ Evan Gattis på Twitter: @bulldogbeing, där han fortfarande håller kvar vid sin ID-bricka från en svunnen tid. Ej trist.

King of New York

Det finns en ny kung i New York och han heter inte Frank White (eller Henrik Lundqvist, för den delen). Matt Harvey är namnet. New York Mets 24-åring på kullen har inlett säsongen med total dominans. Smaka på det här: En streak på fem raka starter med minst sju innings och max fyra hits (inräknat hans sista start 2012).

Undra på att Mets-fanatikern och statistiknörden Mark Simon på ESPN har gottat sig och grävt ner sig djupt i siffrorna i den här sköna artikeln för att försöka sätta Harveys dominans i perspektiv.

Eller så kollar man bara in highlights från valfri start av Harvey. Ej trist.

20130426-103255.jpg

Weekend Video: Will the real Tim Lincecum please stand up?

Vem är Tim Lincecum 2013? Är han:

a) en dominant dubbel Cy Young-vinnare, med högst strikeout rate bland aktiva starting pitchers? (9,76 K/9), eller

b) en utsliten medelmåtta redan vid 28 års ålder efter att ha snittat över 200 innings per år ända sedan tonåren?

Med en fastball uppemot 95 mph och en unhittable changeup som bara försvinner in i tomma intet precis innan den korsar hemplattan, har Tim Lincecum varit en av de mest sevärda spelarna i MLB sedan han 2006 dök upp som San Francisco Giants first round draft choice. 2012 var däremot en smärre katastrof, framför allt första halvan av säsongen. Hans fastball snittade 90,4 mph och hans precision var inte heller vad den brukat vara. Kanske är det bara allt wear-and-tear som redan hunnit ikapp honom – det sägs att han i college brukade vara starter i fredagsmatcherna och closer i söndagsmatcherna och ofta snudda vid 100 mph.

Försäsongsrapporterna verkar inte helt lovande. Vi kanske aldrig mer får se honom dominera som tidigare, trots att han fortfarande borde ha tio år kvar av karriären.

Kolla in videon för att se en pitchinguppvisning från 2010 som ger rysningar. Och det i en avgörande World Series-match.

Weekend Video: King Felix

20130215-124015.jpg

Kungen av Seattle stannar!

Om det nu var någon som hade tvivlat på det. Kärlekssagan mellan staden Seattle och Felix Hernandez har pågått ända sedan 2002, när Mariners signade Felix så fort han fyllt 16 (dvs den yngsta åldern som MLB-reglerna tillåter). Sedan dess har många andra klubbar lockat med både större berömmelse och tjockare sedelbuntar, men Felix har aldrig tvivlat på var han hör hemma.

Det är ett starkt vänskapsband som Mariners organisation och fans har byggt upp med sin hjälte. Säkert mycket tack vare hur klubben tog hand om honom som tonåring och byggde upp ett starkt förtroende hos Felix familj angående hur klubben planerade framtiden för honom i The Big Leagues. Lyssna på de här fina orden om King Felix och vad han betyder för Mariners som person. Och inte minst är det rörande att han knappt kan ta sig igenom sin presskonferens. Fox Sports tvingas klippa flera gånger för att Felix ska få gråta klart mellan varven. Han är så glad för att få sju år till i staden där han älskar att spela boll. Och det trots att Mariners chanser att nå slutspelet känns som en avlägsen dröm.

Men framför allt – klicka på bilden för att se varför King Felix är värd det största kontraktet för en pitcher genom tiderna. Den 15 augusti 2012 pitchade han Mariners första perfect game i historien, precis som han lovat fansen att han en dag skulle göra. Du som inte har tålamod eller tid att se alla 27 outs – hoppa fram till de sista två minutrarna. I åttonde och nionde inningen var han fullkomligt magisk. Och hans fans i ”King’s Court” var i extas.

Mr 27 – Bob Welch

Det finns några små sköna anekdoter att berätta om Bob Welch – the Dodgers and Athletics pitcher, ej att förväxla med Bob Welch – the Fleetwood Mac musician. Här är några.

Striking out Reggie
Karriären fick en lysande start. Han hade fifteen minutes of national-wide fame 1978 när han i World Series Game 2 (box score) – som 21-årig rookie – stod på kullen med två brända i toppen av nionde. Inget märkvärdigt i det kanske, men lägg till att det var två löpare på bas, ställningen var 4-3 till Dodgers mot Yankees och i batter’s box stod Reggie Jackson med 3 balls and 2 strikes. Jag hade satsat mina pengar på Mr October även om Dodgers win probability exakt då låg på 87%. Fastball pitcher vs fastball hitter. And he struck him out! Jag hade förlorat mina stålar.
New York vann den där World Series till slut, men Bob Welch var ett respekterat namn.

Five o’clock comes early
Vad ingen i Dodgers visste, var att Bob redan som rookie var glad i att titta djupt in i ögonen på Jim Beam. Ofta. Och tidigt på dagen. För att fly från rädslan att bli skadad eller nerskickad till the minors – vilket han i boken Five O’Clock Comes Early beskriver skulle vara samma sak som att dö. Tyna bort.
Hålla ”döden” borta med whisky är nog tyvärr ingen bra lösning i längden. Stjärnrookien från 1978 satt 1979 fast i bullpen. Aldrig använd. Aldrig riktigt nykter. Vändningen skulle komma när sjuttiotalet övergick till åttiotal. I feburari 1980 hade Dodgers fått nog. Welch tvingades att möta demonerna på kliniken The Meadows. Och som tur var funkade det. Några månader senare tog han kullen under tre innings för The National League All-Star Team. Nykter. Ofta hänger ju sån här typ av nykterhet ihop med att man blir kristen på kuppen, men om Bob förlitade sig på Jesus för sin split-finger fastball vill jag inget veta.

The day the World Series stopped
Från 1980 till 1987 hade han fina år i Dodgers. 103 wins, 76 losses. Stabilt. 1988 gick flyttlasset norrut till Oakland och 1989 var han en av nyckelspelarna som tog Athletics till World Series mot Giants – The Battle of the Bay. Där satte Moder Jord och Tony LaRussa (ungefär lika mäktiga) käppar i hjulet. Inför Bobs start (Game 3) ville San Andreas-förkastningen göra sig påmind och området drabbades av en av de värsta jordbävningarna i modern tid – The Loma Prieta Earthquake. Candelstick Park höll på att bli till brasved och The Goodyear Blimp fick istället för att filma mäktiga bilder över arenan vara central för räddningsinsatserna. World Series sköts upp i tio dagar och när det åter var dags för Game 3 valde Tony sin utvilade number one starter Dave Stewart. Bob spelade aldrig i World Series 1989.

27 up 27 down
Ett perfect game uppnås ju när inte en enda av motståndarna lyckas ta sig till första bas. Det lyckades aldrig Bob Welch med. Men den 29 maj 1980 kastade han en one-hitter mot Braves (box score). Larvell Blanks hade en single till center field men blev bränd i ett double play senare i inningen, vilket innebar att Bob denna dag bara behövde möta 27 slagmän. The minimum. Jag skulle nog vilja påstå att det är en större bedrift än en no-hitter.

27 är lite av hans lyckonummer. 1990 hade han 27 wins – ingen har haft fler sen dess. För det fick han Cy Young Award.

Weekend Video: Bo knows

20130125-135643.jpg

Bo Jackson. Mannen, myten, fenomenet. En av de mest explosiva running backs NFL någonsin sett. Samtidigt en atletisk outfielder med grym power i slagträt. Dessutom var han en vass basketlirare och en hypersnabb friidrottare under uppväxten, innan det var dags att smalna av elitsatsningen till åtminstone två sporter.

Bo draftades av Tampa Bay Buccaneers i NFL-draften 1986 men valde att spela baseboll med Kansas City Royals, där han kom att avverka de flesta och bästa av sina åtta säsonger i MLB. Inför NFL-draften 1987 var det mycket snack hit och dit i football-kretsar om att Bo borde skippa basebollen till förmån för the big bucks i NFL. Men basebollen låg närmast hjärtat: Bo replikerade på drafting day att han skulle ”put a poster up that says ‘I’m a baseball player”. Bra kille. Bo signade med LA Raiders eftersom ägaren där ställde sig positiv till att Bo samtidigt spelade baseboll med Royals för fullt. Under åren 1987-1990 spelade han för båda klubbarna och radade upp imponerande insatser i båda sporterna.

Bo var stor som en monstertjur. Det är inget ovanligt i MLB och vardagsmat i NFL. Hans trademark var att knäcka slagträn över hjälmen eller knät efter en strikeout. Men det unika var att Bo samtidigt var övernaturligt snabb. Bo har fortfarande den snabbaste tid som någon NFL-spelare någonsin klockats för på 40 yard-sprint: 4,12 sekunder. Efter bara fyra säsonger i NFL åkte han på en våldsam tackling som skadade hans höft mycket allvarligt. Tränaren berättade efteråt: ”Bo says he felt his hip come out of the socket, so he popped it back in, but that’s just impossible, no one’s that strong.” Förutom Bo då. Fotbollskarriären var över, men han lyckades ta sig tillbaka till MLB och spela ytterligare några säsonger.

Baseboll- och footballälskare har undrat vad det kunde ha blivit av Bo om det inte hade varit för skadan. Men även om hans karriär avslutades för tidigt minns han av många som Americas greatest two-sport athlete genom tiderna. Neon Deion Sanders har också många förespråkare i den diskussionen. Den mannen är av alla möjliga skäl värd att berätta mer om här på bloggen vid senare tillfälle. Men för ögonblicket säger vi trevlig helg här på bloggen med en av de mest klassiska Nike-reklamerna någonsin, featuring Bo Jackson – mannen som under slutet av 80-talet fick hela idrottsvärlden att klia sig i skallen och undra hur det var möjligt.

Ozzie Canseco

20130124-204311.jpg

I och med Justin Uptons övergång till Atlanta Braves, som innebär att han kommer att dela outfield med sin bror B.J. började jag att fundera och googla på andra bröder som har spelat tillsammans i MLB. Det visade sig vara flera hundra. Men jag fastnade för en.

Snacka om att stå i skuggan. Ozzie Canseco är José Cansecos (för mig) okände tvillingbror. De spelade tillsammans under nio matcher i Oakland Athletics 1990. Ozzie hade två hits. Josés karriär blev som ni vet något längre och utmärkt: Rookie of the Year 1985, 6 x All-Star, AL MVP, 2 x World Series Champion och så vidare. Vi vet ju också vad det nog berodde på. Men detta handlar inte om José.

Ozzie fortsatte sin karriär lite mer i skymundan. Det blev några få matcher till i MLB (med St Louis Cardinals), men annars hade lagen namn som Newark Bears, Lotte Giants, Kintetsu Buffaloes o.s.v.

Men historien slutar inte i The Japanese Pacific League eller på den amerikanska vischan. Ozzie var lite smartare än så. Då och då ville han vara (som) sin bror. Hyllad och beundrad. Så han steg helt enkelt ut ur skuggan och utgav sig för att vara José. De är ju kopior, så why not? Han signerade baseball cards, tröjor och böcker. Alltid som ”José Canseco”. Ibland ditskickad av den riktige José, ibland på eget bevåg. Så praktiskt att vara enäggstvilling. Och det måste vara svårt att skilja dem åt. För det slutade inte med några oskyldiga autografer.

It is also widely reported that Ozzie had slept with Jose’s wife while impersonating him.

Men de verkar fortfarande vara kompisar. För några år sedan var de återigen med i samma lag när de vann ett knytnävsslagsmål mot turister nere i Miami Beach. Double Trouble.

The Man – Stan Musial

Image

”The inner circle of the Hall of Fame – no matter how small you make it, Stan Musial is in it.”

En av basebollens absolut största gick ur tiden den 19 januari och eftersom vi gillar basebollhistoria här på bloggen vill vi uppmärksamma Stan Musial och hans karriär.

Stan Musial var trogen St. Louis Cardinals genom alla sina 22 säsonger i Major League. Fotot ovan visar foten av hans staty utanför Busch Stadium. I en traditionsfylld basebollstad som älskar sina hjältar är Stan Musial nummer ett, utan tvekan. Stan Musial blev NL MVP tre gånger, vann sju batting titles och finns i toppskiktet i så gott som varje offensiv statistikkategori. (Se video här om hans karriärstats.) Bland annat är han med sina 3 360 hits på fjärde plats på all time hits-listan. Dessutom var Stan The Man närmast osannolikt omtyckt som person av alla som mötte honom – både spelare och fans – att döma av alla hyllningar och fina ord som sagts i basebollkretsar de senaste dagarna. Klicka på fotot ovan för att blicka tillbaka till en annan tid och se MLB.com:s finstämda hyllningsklipp över en av de allra största i den här sporten som vi älskar. Eller klicka här och lyssna på Tim McCarver och ingen mindre än Barack Obama hylla legendaren.